…inte träna?

– Neeej, ingen träning för mig just idag tack! Är lite förkyld. Kan inte. Hinner inte…
Vill inte!!

Träning är en obefintlig del mitt liv. Skorna på bilden är flera år gamla och dess oslitna yttre avslöjar en VÄLDIGT låg löpningsfrekvens under deras varande i min ägo. Inte många kilometer i de sulorna inte. Jag tycker helt enkelt att det är jobbigt att träna. Svettigt och läskigt. Ofräsht! Löprundan är för mig en lång sträcka av obehagligt flåsande. Tråkigt, ansträngande och – just det – jobbigt!

Där är jag väldigt otrendig. Jag vet! Men jag tycker ändå att jag får min dos av sund rörelse. Jag promenerar. Ibland ganska långt faktiskt. Jag jagar och bär barn. Och igår kväll var jag väldigt nöjd. Då gick jag på Coop och handlade i säkert en och en halv timme. Är inte det träning så säg!? Inget stillasittande i TV-soffan där inte. Shopping tycker jag för övrigt är en gravt underskattad träningsform.

Jag har liksom inte det där träningsdrivet i mig. Eller tävlingsinstinkten. När jag var liten och friidrottade, så väntade jag vid ett tillfälle in min kompis på en tävling. Så vi kunde springa i mål ihop. Påhejande pappa i publiken blev rätt knäckt tror jag 🙂

Annat är det med min sambo och blivande make. På träningsfronten är vi som natt och dag. Att till exempel springa och spela fotboll är viktiga ingredienser i hans liv. Imorgon ska han springa ett terränglopp på fem mil! Ultra-någonting. Herregud, säger jag bara. FEM MIL. Det är nästan hela vägen till Uppsala!

Där snackar vi en ambitionsnivå snäppet högre än att ta sig runt i korridorerna på Coop.

Eller en glimt i pappas öga?

I vintras fick jag höra av en dagismamma att fröken sagt till henne att den enda på dagis som inte visste hur ett barn blir till var min dotter. Knappt sex år. Så fint, tänkte jag. Oskuldsfullt och gulligt. Hon är ju fortfarande så liten. Behöver inte veta. Inte än!

Sedan blev jag lite bekymrad när jag förstod hur upprörd hon blivit i när någon på dagis påstått att hon inte alls varit någon glimt i pappas öga! Som hoppat in i mammas mage…

Hon har ju visst varit en glimt!? Eller hur??

”Jomen visst har du varit det”, svarade jag glatt, medan det värkte till i samvetstrakten. Plötsligt insåg jag att det kanske börjar bli läge att prata om… det där. Så hon inte gör sig osams med hela dagis. På felaktiga grunder liksom.

Men samtidigt. Om hon inte frågar, så är det väl inte nödvändigt att dra upp det? Hon är ju så liten…

Så i fredags kväll:

”Mamma. S säger att barn föds när pappan stoppar in snoppen i mammas snippa.”
Jag drar efter andan. Rodnar chockat. Herregud! Vad säger hon!? Är tiden inne. Nu!? Såhär… explicit liksom. Jag samlar mig och svarar lugnt. Med HELT NATURLIGT tonfall, svarar jag. Liksom i förbifarten.
”När barn blir till, menar hon nog. Det stämmer.”
Hjärtklappning. Jaha. Vad kommer nu? Nu är det ute. Hon vet.
”Har du och pappa gjort det?”
Såklart hon undrar. Jag andas och svarar. Lungt och pedagogiskt.
”Ja. Vi har har ju gjort dig.”
Jag ler. NATURLIGT, ler jag. Det här gick ju bra. Känns nästan lite befriande.
”Uäh! Vad äckligt”
Bra reaktion från henne. Som det ska. Så var det klart. Kirrat. Fixat. Blommor och bin-samtalet över!

Då kommer det.
”Vad det skönt?”
HERREGUD! Plötsligt blir det lite jobbigt igen. Varför undrar hon det!? Det har hon väl ändå inte med att göra…?
”Ahum… Du blev ju till… Det är ju fantastiskt!”
Hon känner direkt att jag flyr frågan.
”Jamen var det skönt!?”
Jaha. Ja, det kan hon väl knappast ta skada av att veta. Det är ju till och med bra att hon vet, peppar jag mig själv. Det är klart hon ska veta att det är skönt!
”Jodå.”
”Mhm.”
Hon ser lite fundersam ut. Men verkar rätt nöjd men mina NATURLIGA svar på de frågor hon har. Sedan måste jag förtydliga känner jag.
”Det är bara vuxna som gör sånt.”
”Uäh!! Vad äckligt!”
”Mm…”

Sedan fokuserar vi båda på ”Så ska det låta” igen. Oskuldsfullhetens tid är förbi.

…när man upptäcker att äldsta dottern har skrivit ett brev till sin lillasyster. Som hon tassar in och fäster i ”taket” på våningssängen när syrran har somnat. En kalasinbjudan till henne också. ”Så hon inte känner sig utanför och så att hon vet att vi älskar henne.”

Man blir så varm i hjärtat!

Här är två andra alster hon gjorde igår kväll och i morse (är hemma från dagis med halsont). Nu är det Playhouse Disney som gäller…

Tjejen på den här boken går i tvåan. Är rätt blyg och osäker, men inte utstött. Inte mobbad. Hon gillar skolan och räcker gärna upp handen. Läser mycket.

Hon är lång, smal och kutar med ryggen för att bli mindre. För att bli sötare…

Hon avskyr sina glasögon. Så mycket att hon vid ett tillfälle ”råkade” tappa dem i Göta Kanal. Kanske. När det var som värst hade hon en lapp klistrad på det ena glasögat. Mot skelningen.

Hon är ganska allvarlig av sig. Lillgammal. Hon har ritat ett kors och en kyrka på sin bok. När hon blir lite äldre skriver hon ofta och gärna långa berättelser om hemska saker. Sorg och elände.

Men oftast är hon glad och tillfreds med livet. Leker med sina kompisar i ”rundan” på gatan där de bor. Är mycket hemma med sin familj. Mamma, pappa och lillebror. Tryggheten.

Och hon är såklart jag. Den där tjejen bor i mig. Det tog ett tag innan vi blev vänner. Men nu är vi det. Jag kan till och med gilla henne. Men jag har ALLTID linser…

Jag har verkligen inga riktigt bra bilder på när vi spelar! Än mindre ljud :-). Vi får fixa någon som både fotar och spelar in nästa gång…

Här är hursomhelst en bild från i somras och en fest på Sollentuna golfklubb. En uppklädd och svettig afton! Linus mellansnackar och jag… – är som vanligt oavslappnat medveten om att någon tar en bild!

Så apropå förra inlägget: Det är inte kameran jag är förtjust i, utan att få gå på trevliga tillställningar!!!