Jag läser i DN att en av sju (!) kvinnor i Niger dör av komplikationer vid graviditet och förlossning! (I Sverige dör en av 17 400.) Varje MINUT dör en kvinna i vår värld, i vår samtid, till följd av obefintlig mödravård och osäkra aborter!

Och det handlar inte om okunskap att alla dessa kvinnor dör, utan om resurser. Och, som jag förmodar, fördelning av resurser. Heja projektet ”Unite for women” som anordnas av RFSU. Och alla andra som sprider kunskap och organiserar stödinsatser för detta!

För mig väcks minnen till liv när jag läser den fruktansvärda statistiken. För drygt två och ett halvt år sedan födde vi vår andra flicka. Jag var lugn inför förlossningen eftersom vår första tjej kom till världen under relativt odramatiska former. Det gjorde såklart helvetiskt ont och så, men det hela var över på några timmar. Sedan var hon hos oss.

Den här gången blev det annorlunda. Barnets hjärtljud gick, redan vid förlossningens start, ned litegrann vid varje värk. Det gjordes ingen stor sak av det. Så kan det tydligen vara. Efter ett tag fick jag värkstimulerande dropp för att få fart på det hela. Och epidural.

I lugn och ro börjar jag vandra omkring i förlossningssalen. Pratar med sambon. Dansar till och med litegrann. När plötsligt barnmorskan rusar in med ett koppel av människor i hälarna. Hjärtljuden på barnet har gått ner. För mycket. Inte bra. Jag får lägga mig på britsen och blir vänd hit och dit. De försöker hitta en ställning för min kropp som gör att barnet hamnar i en annan position. Det funkar. Hjärtljuden tar sig och alla försvinner ut igen.

Det dröjer en stund till, sedan händer det igen. Ett gäng människor kommer infarande och börjar vända och vrida på mig. Den här gången tar det längre tid. Fortfarande inga hjärtljud? Jag ser hur de tittar på varnadra. Ingen ser lugn ut. Snarare verkar de sammanbitna och stressade.

Jag lyssnar på den fina undersköterskan som sitter vid mitt huvud och säger att ”det är ingen fara”. Tror inte på ett ord av det hon säger. Jag ser ju hennes snabba och undrande blickar på de som grejar med min kropp.

Så hör jag läkaren sammanbitna röst:
”Det här barnet måste ut. Nu.”

Slangar och instrument slits ur min kropp och några börjar springa iväg med sängen jag ligger på. Sambon får inte följa med. Och jag tänker att nu är det kört. Skulle det bli såhär!? Allt känns overkligt och jag är övertygad om att barnet i min mage har dött. Korridorer. Hissar. Ett operationsrum.

På ”ett, två och tre” lyfter de mig från sängen upp på operationsbordet. Jag hinner fråga om jag får vara vaken. Jag får ett nekande svar och hinner tänka att jag ALDRIG kommer att kunna somna – innan allt blir svart.

När jag vaknar få jag veta att vi fått en liten flicka. Och att hon klarat sig utan någon som helst påverkan! När de lyfte ut henne såg de att navelsträngen var virad två varv kring hennes hals och ett varv kring pannan! Under förlossningen kom den i kläm på vagen ut och syrestillförseln snörptes av. Jag gråter av lycka och tacksamhet över vårt barn. Tack alla fantastiska sjukvårdsmänniskor! Tack för att vi bor i Sverige. Och i Stockholm. Hur hade det annars gått…?

Idag är det den internationella kvinnodagen. Då tänker jag att vi bor i ett land som har kommit långt. Även om det finns mycket kvar att göra!

…och hemma igen några dagar.

Idag gjorde femåringen sin egen underbara ”MLABOK IUR” = målarbok djur. Med motiv som: ”tax som tuttar”, ”fåglar i träd”, ”häst” och ”katt” (notera hur den ”miauar” baklänges). Hon har redan börjat färglägga i den!

Själv har jag varit fruktansvart trött idag. Två nätter på raken nu har tvååringen fått feber. Jag har pysslat med temptagning, alvedonsuppar, blöjbyten och vällingservering och haft svårt att somna om mellan uppvaken. Blir så lätt orolig. Dessutom fick jag en Bolibompasång på repeat i huvudet inatt: ”Lennie och Kniiiirrp..”. Segt.

Så kommer morgonen. Jag känner mig mörbultad eftersom jag legat längst ut på sänkanten i en onaturlig ställning intill en feberhet liten kropp. Jag hör att hon är vaken. Ganska sval. Pigg. Ligger och stökar runt litegrann. Småsjunger.

Jag försöker somna om. Är så trött! Orkar inte vakna. Inte än. Till slut får jag upp ögonen. Möter hennes blick och ser det lilla ansiktet ett par centimeter från mitt. Hon ler stort. Superpigg. Hon får blixtsnabbt upp sitt lilla pekfinger och jag ryggar tillbaka när det närmar sig mitt ena öga. Blundar snabbt. Kikar sedan försiktigt på henne igen. Hon håller fortfarande fingret en centimeter från mitt öga och utbrister:

”Du ä litte jöd däj mamma”

Jotack!

Iskallt, snöigt och hemma med lätt febrig tvååring + syster. Då inger ett paket från HM hopp om att varmare tider faktiskt väntar framöver. Flipflops = semester. Knallgula barnflipflops med stor blomma = oemotståndligt! 🙂

Tvååringen mår bättre. När jag lade handen på pannan och frågade henne hur det var med febern svarade hon:
”Den ä botta! (Kort tystnad). Den ä i tåpet!!! (skåpet)

I förra veckan läste jag i DN att ett gäng personer i kriminella MC-gäng polisanmälts för att de misstänks fuska sig till bidrag från Försäkringskassan. Bilden jag fick på näthinnan sitter fortfarande där. Den är på något sätt så… rar.

Jag menar såklart inte att det är något som helst positivt med själva brottet, fusket! Men detta – scenen:

Stor kille. Tuff kille. Tatuerad. Råbarkad med sammanbitet ansiktsuttryck. Långt otvättat hår. Skägg. Ser rätt skrämmande ut. Emblem på coola jackan. Stora hojjen parkerad utanför. Han sitter vid ett bord. Någon affärsuppgörelse i den undre värlen? Svarta pengar? Hotar eller är hotad? Han sitter djupt framåtlutad över bordet. Vi närmar oss honom sakta bakifrån. Han är ensam. Den breda ryggtavlan hävs i en djup suck. Det knarrar i stolen när han tungt ändrar ställning. Han tar en klunk ur koppen med svart kallnat kaffe. Vi kikar över axeln på honom. Pennan ser liten ut i den stora, och av motorolja nedsmutsade, näven. Han har ett papper framför sig. Ett hotbrev? En indrivning av någon skuld? Vi lutar oss ytterligare lite framåt för att se bättre. Och förvånat inser vi att han plitar med en blankett från Försäkringskassan!

Jag kan alltså inte riktigt släppa denna scen, som jag såg framför mig när jag läste artikeln. Hans uppenbarelse och det han pysslar med är så kontrasterande att jag nästan känner ömhet inför denne MC-tuffing. Hur har de här, tungt kriminellt belastade, killarna tid och energi att sitta och pyssla med sånt? Det är krångligt, tar en massa energi och ger inga större pengar!? Det kanske inte lönar sig att vara MC-buse?

Jag slutar aldrig fascineras över att vi alla, i grund och botten, bara är små människor. I den här hårda killen bor förmodligen en helt vanlig kille. Som kanske inte levt ett helt vanligt liv. Som är livrädd att bli pank. Livrädd att illusionen ska krossas. Illusionen om den handlingskraftige, starka och farliga.

Vi är alla rätt ömkliga ibland. Oavsett image och attribut. MC-jackan hade kanske lika gärna kunnat vara en Gucci-väska och ett par Manolo Blahnik-skor?

Idag satt familjen vid söndagslunchen och pratade om vilket djur vi skulle vara. Om vi var ett djur.

Äldsta dottern svarade blixtsnabbt att hon skulle vilja vara en häst. ”För de är fina och snabba. Och så bär de på människor.” Sambon skulle vara något slags kattdjur. Vad yngsta dottern skulle vara för djur förblir något oklart – jag tror inte att hon fann diskussionen fullt så stimulerande som oss andra. För mig är det givet vilket djur jag skulle vara. Det har det alltid varit. En ko.

Inte så att jag tycker att det verkar vara så himla kul att stå i en hage och idissla. Och glo. Möjligen ganska avkopplande…

Jag tror mer det handlar om att jag identifierar mig med långsamheten. För jag börjar (ganska motvilligt) inse att jag är otroligt långsam. Något mina vänner möjligen konstaterat för länge sedan :-). Jag gör liksom saker långsamt. Går långsamt. Äter långsamt – sitter alltid kvar sist, ensam vid matbordet. Duschar långsamt (= länge). Skulle aldrig ens försöka mig på att springa för att hinna med tunnelbanan! Och – som en relativt nyvunnen god vän konstaterade när jag klädde min yngsta dotter:

”Du klär till och med på henne mössan långsamt!”

Om man vore en färg då? När jag gick i mellanstadiet roade jag mig med att tillskriva mina klasskamrater färger. Jag tyckte liksom att var och en VAR en speciell färg. (Utan gåvan att se auror…) Detta var så viktigt för mig så jag skrev en lista med mina klasskamraters namn + färg. Jag minns fortfarande:

Anna W – gul
Stefan E – röd
Ola O – ljusblå
Jonas H – grön
Kalle K – blå
Petra F – ljusblå

Själv var jag röd.

Jag tror att jag har lappen kvar i någon låda. Jag kan inte förklara eller motivera VARFÖR en person knöts till en viss färg. Det var liksom en känsla. Sådär höll jag på.

När jag var arton fick jag en mugg i julklapp av mina vänner. Med texten ”Why be normal”. Såhär i efterhand kan jag förstå varför…

Tidigt i morse, när jag och yngsta dottern ligger i sängen och mornar oss, så pekar hon plötsligt på Buddha-tavlan på väggen. Hon ler förtjust.
”Däj ä du mamma!”
Jag vill inte riktigt förstå…
”Nämen gumman… Var då?”
Än ivrigare. Det lilla fingret stint riktat mot tavlan.
”Däj! De ä du mamma!”

Barns ärliga kommentarer är fascinerande tycker jag. Att de redan i tvåårsåldern besitter förmågan att se och sätta ord på det som vi vuxna, av sociala skäl, oftast undviker att kommentera. Dessutom så oerhört träffsäkert!

Som när mitt äldsta barn var drygt två år och jag var ute och gick med henne i vagnen. Plötsligt möter vi en – som jag misstänker – inte helt stabil och förmodligen ganska alkoholiserad, skäggig herre som ilsket stirrar rakt framför sig. Han går mot oss med vingliga men snabba steg. Jag tittar ängsligt bort. Medan min dotter uppmärksamt och allvarligt betraktar hans uppenparelse när han närmar sig. Hon lyfter armen. Pekar. Och konstaterar högt och tydligt:
”Titta mamma. Tokig tomte!”

Jag tror inte att farbrorn hörde. Och om han hade gjort det kanske han skulle mjuknat en aning. Men barns ohämmade lust att benämna det som i ögonblicket slår dem kan i vissa sammanhang kännas en aning… obekväma…

Och ibland desto gulligare! Som på tunnelbanan i vintras. När tvååringen, efter att länge ha stirrat på en medpassagerare i stor och ullig päls, förälskat utbrister:
”Fin tant! Muk (=mjuk).” Och sedan fortsätter, som ett mantra, fortfarande allvarligt tittande och med huvudet på sned: ”Len,len, len, len. Len, len, len len.” Jag tror att hon gärna ville klappa…

Sedan har vi då de där genuina och urskiljningslösa kommentarerna om sin mammas utseende…

För någon månad sedan, när barnen just blivit friska från vattkopporna, skulle vi alla tre iväg och bli fotade för en matkalender. Jag har just pudrat över några envist röda finnar som så lägligt ploppat upp och håller på att klä femåringen. Då kommer det:
”Oh nej mamma! Du har också fått vattenkoppor!”

Och ibland säger de så fina saker att hjärtat smälter. Som att man är bästa mamman eller har en ”fin jumpa” :-). Andra kommentarer om min kropp låter jag bli att skriva om här. Men jag kan tala om att de inte alltid är helt smickrande och ganska ofta handlar om den där retliga tyngdlagen! Varvat med frågor om det är nya familjemedlemmar på väg.

Buddha då? Jag har bestämt mig för att det inte var hans yttre uppenbarelse dottern syftade på imorse. Det var auran.

Idag är jag visst en aning nostalgisk! Eller helt enkelt värmetörstande… På den här platsen blev jag friad till för snart ett år sedan. Vid stranden på vackra Koh Lanta. Efter femton år tillsammans! Efter två barn! Väldigt romanstiskt 🙂

Dagen efter, när jag som bäst satt och njöt av känslan av att vara förlovad – snart gift! – upplyste mig en vänlig svensk om den STORA nyheten. ”Har du hört vad som har hänt? Igår! Kronprinsessan har förlovat sig!” Jag fingrade på den fina silverringen som sambon inskaffat på marknaden och visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag tror jag pep ”jag också”, vilket hon knappast uppfattade i euforin över det stundande prinsessbröllopet.

Hursomhelst insåg jag att det inte skulle bli svårt att minnas vårt förlovningsdatum. Bra! Och nu sitter jag här och har ingen aning om vilket datum det var. 26e? 28e? Någon!?

Eftersom jag sitter hemma och skriver idag, så har jag absolut inget att klaga på denna fantastiskt vackra vinterdag. Stackars SL slipper mig 🙂 Trädgården gnistrar och har nog aldrig varit så vackert klädd!

Men kontrasten till där vi befann oss för exakt ett år sedan känns stark…

Ön Koh Jum är en Thailändsk paradisö som ligger mellan Koh Lanta och Krabi. Färjan stannar på färden mellan dessa två ganska turisttäta ställen och, för er som är i Thaliand eller ska dit: Där ska man gå av! Man ska hoppa ner i en av longtailbåtarna som sluter upp vid färjan och följa med till Koh Jum. Närmre bestämt till Joy Bungalows.

På Koh Jum är det som att tiden står stilla. Lite folk. Långa paradislika och glest befolkade stränder. Apor som skuttar runt i träden (och på stranden!). Ingen el. På kvällen får man – till barnens förtjusning – låna fotogenlampor i baren och lysa sig hem. Sina tekniska moderniteter kan man ladda under ett par timmar varje kväll – på bardisken i ett sladd- och uttagsinferno utan dess like! Restaurangen har något slags elaggregat som hostar igång vid middagstid. Fantastiskt mat! Vi bodde i huset man skymtar mellan träden.

Tydligen har den lilla byn på ön fått el sedan vi var där. Kanske även Joy Bungalows. Kanske minns jag bara det bästa av vår månads vistelse där. Kanske förtränger jag ormen som dottern stötte på. Råttan som besökte oss en (hel!) natt innan vi bytte till en bungalow på pålar. Och de svettiga nätterna utan air condition. Men det är väl så semesterminnen ska fungera? Vi behöver landa i fantasin på dessa underbara platser när tårna är kalla härhemma och vi ligger och huttrar under dubbla täcken på nätterna. Och faktum kvarstår. Koh Jum är fantastiskt! 🙂