Susanne Boll

Farmor, mamma och pappa

För en tid sedan lunchade jag med en väldigt inspirerande person som heter Simona Ahrnstedt.

Länk till blogginlägget om den lunchen

Och nu har jag läst hennes bok. Överrenskommelser. Och jösses säger jag bara! Det var länge sedan jag så frekvent – på bussar, tunnelbanor, tåg, i väntrum, sängen och soffan – befann mig i en annan värld. I en annan tid. I någon annans liv. Nämligen i fröken Beatrices liv!

Boken utspelar sig på 1800-talet i en färgsprakande överklassmiljö. Det är ROMANCE så det förslår. Kärlek, relationer, intriger, ganska mycket sex och lite våld…

Jag har tidigare knappt läst något ur den up-and-coming-genre som kallas romance, men jag gillar det. Skarpt. Simona bjuder på en verklighetsflykt som inte är av denna värld!

Orden dansar fram över sidorna och bjuder upp till dans på slottet :-). En dans med bland annat Seth – mannen i Beatrices liv. Sinnebilden av alla tiders hjältar, charmörer, odågor och vackra älskare! Deras kärlek är komplicerad så det förslår och deras saga kantad av heta möten, missförstånd, längtan, lögner och – överrenskomelser…

Läs denna njutbara roman i hängmattan i sommar. Själv ser jag fram emot att läsa mer av Simona!

Här finns boken – på Damm förlag

Humla i blomma!

Sexåringen är fortfarande lite krasslig, men hon håller en hisnande pysselhastighet!

Och det var den mest harmoniska dagen vi haft på länge! Hon – ont i halsen men feberfri – satt vid köksbordet hos mig och pysslade. Hela dagen.

Först gick hon igenom lådan med ”hemliga småsaker” ett bra tag (passade på när lillsyrran inte var hemma) och sedan klädde hon på några dockor nya kläder. Efter det var det dags för pusslande, följt av isär-/ihopplockande av – och lek med – Babushkadockor.

Det mesta gjorde hon under tystnad eftersom hon som sagt hade lite ont i halsen. Helt overkligt tyst! Lite radioskvalp i bakgrunden från och till bara. Lite småkommentarer då och då. Och lite Marvin Gaye och Orup. Väldigt behagligt. Hon gillar annars att prata. Och det är ju såklart underbart! Men hon gillar VERKLIGEN att prata. Hela tiden. Oavsett om jag pratar i telefon eller med någon annan. Eller tittar på TV. Eller – hua – försöker skriva…

Till sist plockade hon – helt på eget initiativ – fram plastfolie, tejp, sax, riskorn och ballonger och började tillverka… jongleringsbollar. Otroligt fina tycker jag!

Lunch. Klockan 16.

40-årsfets på Viby gård. Ett galej som förgylldes av en spelning med Funk Soulution 😉

Och det var en rolig spelning! Bra fart på dansgolvet fram tills dess vi avslutade med Disco Inferno straxt efter klockan ett (hade vi fortsatt hade festföremålet fått på moppo av grannarna). Straxt efter klockan tre stupade jag i säng. Hes och trött – men glad. Somnade ovaggad och vaknade klockan elva. Elva!! Hes – men glad och inte särskilt trött!

Nu längtar jag efter familjen. Det är inte många nätter de senaste sex åren jag varit ifrån barnen. Det är dubbelt. Skönt med sömn och ”egentid” och en välbehövlig längtan efter varandra. Men det bästa är ju ändå att vara i närheten av de små liven. Och det stora livet förstås. Han med tofs…

Här nedan syns fyra av mina sex bandkompisar. I bersån där vi avnjöt en fantastisk spansk buffé innan vi började. Måste ta reda på vad kocken hette, för maten var super!

Janne och LinusPeter och Hasse

Och det firade vi i fredags kväll tillsammmans med sambons syster med familj hos sambons farbror med fru i deras stuga vid Simpnäs Brygga. Vilket ställe!

Åtta vuxna och fyra barn partajade med Anders på hans åttioårsdag!

Anders med frugan Gerd och sonen. Min blivande make – med tofs. Anders tillsammans med brorsan Olle

Jag lämnade sällskapet redan igår förmiddag för att åka till Stockholm och spela med bandet på en fest i Sollentuna. Men vad jag förstår pågår festen fortfarande 🙂

I tisdags var jag på Radiumhemmet och kollade en misstänkt knöl på halsen. En förstorad lymfkörtel. Och jag blev så fruktansvärt och panikslaget rädd. Och ledsen. Där och då. I det där hemska huset med det hemska namnet och med sitt ödsliga väntrum.

Fram tills dess hade jag tagit det med ro och tänkt att det säkert inte är någon fara. Knölar får man ju lite till mans. Det har man ju hört. Ofarliga saker.

Men sedan i tisdags har jag levt som i en dimma. I väntan på det där provresultatet. Med rädsla och sorg skavande i själen. Tankar som skenar. Hemska och svarta.

Och nu har svaret kommit! Det var inget! Inget malignt. Jag är så otroligt lättad och lycklig!! Tack, vem det nu var som bestämde att jag ska få njuta av det här underbara livet ett tag till. Länge, länge till har jag tänkt förresten!!

Och tack fina sköterskor och doktor Mattias som såg till att få svaret faxat innan helgen!

Nu väntar jag på att mannen ska komma hem med döttrarna från dagis. Sedan ska vi åka norrut och fira svärfar som fyller 80. Jäklar vad vi ska fira!

Och i morgon åker jag tillbaka till stan och ska sjunga med bandet i Sollentuna. JÄKLAR vad jag ska sjunga!!! 🙂