Susanne Boll

Viktigt smycke


Det här armbandet fick sexåringen av sin kompis R. Son till min gamla kompis Camilla. Han ville inte komma på kalaset, men skickade ett paket med dottern till min andra kompis, Jessica. Och i paketet låg detta fina smycke!

Sedan dess har hon inte tagit av sig det. “Det är äkta”, säger hon stolt. “Och så ger det mig trygghet. På dagis. Och när jag ska sova.”

Ilska

Apropå att jag blev galen på kommungubbarna imorse, så funderar jag på det här med ilska.

Jag har alltid haft svårt för att bli arg. Har ju tidigare liknat mig själv vid en ko, och det ligger väl inte direkt i kossans natur att bli vansinnig…

Men jag kan avundas dem som kan visa ilska. Som riktigt säger ifrån och är VÄLDIGT tydliga med vad de tycker i olika sammanhang!

Jag blir ju såklart arg emellanåt. Riktigt arg. Oftast på dem jag älskar mest tyvärr… Men det är med dem som jag älskar, och som älskar mig, som jag vågar släppa fram den. Ilskan. Jag skriker inte eller så. Svär inte heller. Men blir förbannad helt enkelt! Och helt slut efteråt, för jag tycker att det är så jobbigt…

Och så blir jag arg på folk som beter sig illa. Mot mig, min familj eller mina vänner. Om någon säger något taskigt, är nedlåtande eller allmänt otrevlig går jag igång. Och jag kan ta min familj och vänner (ibland även mig själv!) i försvar, men blir absolut inte rasande. Ilskan tar sig nog ganska diplomatiska uttryck. Jag säger vad jag tycker och hoppas på bättring.

Över lag tror jag faktiskt också på att ge folk en andra chans. Psykologsjukan. Det finns säkert en orsak till taskigt beteende. En dålig dag eller, vad värre är, ett dåligt liv!

Men ofta önskar jag att jag sagt ifrån mer än jag gjort.

Exempel:
Jag står i kassan på lunchrestaurangen och har just beställt en sushi. Det står en pumpflaska handsprit på disken, och efter viss tvekan så bestämmer jag mig för att ta lite. Visserligen är jag – säkerhetsknarkare som jag är – vaccinerad mot svininfluensan, men man vet ju aldrig…

Jag trycker till på pumpen och SPRUUUT säger det, så riktas en – ganska kraftig – stråle mot bordet snett bakom mig. Shit också! Jag vänder mig och ser en medelålders kvinna stirra på mig. Ögonen smalnar och hon ger mig en blick som tydligt visar hur förnärmad hon är. Det har landat handsprit på hennes fat. Mest på kanten, men eventuellt även lite i misosoppan…

Jag blir lätt hysteriskt ursäktande. Undrar hur det gick och ber om förlåtelse. Typ hundra gånger.

Så ser jag tantens mun. Den SNÖRPER riktigt ordentligt. Hon bevärdigar mig inte en blick till. Suckar och torkar hetsigt och irriterat med servetten på tallrikens hörn.
– Nämen förlåt! Den bara sprutade! Kom det mycket?? Ska jag fixa en ny sushi?
Jag vänder mig mot han i kassan
– Ursäkta! Kan ni hjälpa mig? Jag har råkat spruta på hennes tallrik. Det bara kom!

Nu har vi hela restaurangens uppmärksamhet. Killen kommer fram till bordet och undrar om hon vill ha en ny. Hon himlar med ögonen och skakar på huvudet. Tydligt trött. Hon svarar väldigt avmätt. Och surt.
– Det behövs inte.

Det är då jag begår det största misstaget. Jag försöker skämta.
– Men det var ju sprit. Så du kanske får en rolig eftermiddag i alla fall, hehe!

Den blicken hon ger till svar… Hon säger inte ett ord. Jag lämnar deras bord. Rodnande. Och inser att det INTE var läge för den kommentaren…

Efteråt ångrar jag att jag inte sa något. Om att hon var onödigt otrevlig. Det var inte mitt fel att pumpen fick tuppjuck! Och jag bad om ursäkt. Jag försökte fixa ny mat. Hon behövde inte vara snorkig!

Antingen är jag överdrivet förstående eller väldigt rädd att tappa kontrollen. Möjligen en kombo av detta!

Apropå rädsla att tappa kontrollen. Jag minns det som om det var igår. En lektion i psykodrama när jag gick psykologutbildningen i Uppsala. Vi skulle spela upp en kursares barndomsminne. Ett jobbigt minne för henne. Och jag skulle spela ilskan! Ni kan ju tänka er hur det gick…

Jag skulle, under uppmuntrande tillrop från en utländsk psykodramaguru och med kursare som publik, skrika och slå i en kudde. Gick inte. Inte alls. Den situationen sitter kvar som ett stort misslyckande. Ett misslyckande i att bli arg. Hennes trauma blev mitt…

Men något har hänt sedan jag fick barn. När någon beter sig illa mot dem, eller värre – som i morse – försätter dem i fara. Då vaknar lejoninnan i kossan!!

Imorgon ska jag ringa kommunen och se till att de sadistiska (möjligen imbecilla) kommungubbarna får på moppo!!!

Arg mamma!

Dumma pinne säger 2-åringen och dumma kommungubbar säger hennes mamma! Hur kan man placera en spetsig tomtgränspinne mitt på gräsmattan hos en barnfamilj!? (Från början var den spetsigare än på den här bilden – sambon bröt direkt bort det vassaste.)

Givetvis springer dottern rakt mot den för att undersöka vad det är för ny spännande pryl – och snubblar. Vi hör ett illvrål följt av tokgråt och blir såklart livrädda när vi ser henne hålla för ögat. De bilder man får på näthinnan – innan man får bort det små händerna från ögat och ser hur det gått – är inte att leka med…

Jag blir ju sällan särskilt arg, men sånt här gör mig vansinnig! Nu gick det bra, men hade den träffat en centimeter längre upp kunde hon ju förlorat synen!

Livet i bild för en sexåring?

Jag verkar kanske lite överdrivet exalterad över alla dessa teckningar, men jag tycker verkligen de är så livfulla och härliga! Det är liv och rörelse – hundar, korvar och coola kläder. Den lilla flickan i första bilden sträcker fram korven “så det blir en närbild”. Och i den sista bilden håller tjejen en blom-bok bakom ryggen 🙂

Jag blir glad av dem och då kanske någon annan, som ser dem här, också blir det!

Brev till bästis

Bästisen blev sjuk och missade besöket på Gröna Lund i söndags :-(. Vi får göra om det snart!
“Hej T. Jag längtar efter när du och jag får åka till Gröna Lund” 🙂

Poolbar

Dottern har suttit i en poolbar en gång för drygt ett år sedan i Thaliand. Tydligen ett bestående minne, för i förrgår ritade hon den här teckningen. Tjejerna på bilden sitter i poolen med varsitt glas juice och varsitt fruktfat.

Jag har närt en livsnjutare vid min barm?!

Lavendeläng

Kanske inte riktigt… Men det ska i alla fall bli en härlig lavendelrabatt! Och det ska lukta fantastiskt och så ska där virvla omkring en massa fjärilar i regnbågens alla färger som vi kan njuta av när vi dricker morgonkaffe i sommarsolen 🙂

Jag har precis utvecklat ett trädgårds- och växtintresse, och det är så roligt! Jag insåg i förra veckan att det bästa var att (efter fyra år i huset) gräva upp hela landet som den förra ägaren odlat fram (under drygt 50 år…) och starta på nytt. Befriande. Men samtidigt har jag lite dåligt samvete gentemot E (en mycket trädgårdsintresserad och kunnig man), som bodde här i så många år och som avslutade sina dagar just i trädgården om jag förstått det rätt. Men det blir väldigt fint nu också. Och Es vackra klätterros består!

Förutom lavendel har vi planterat några veronicor, tre pioner och två dvärgsyrener. I den blå krukan ståtar ett litet lavendelträd, i den gröna kravlar sig en obestämbar växt upp… Några små skott blev kvar i den krukan sedan vi blev tvugna att göra oss av med ett stackars citronträd som inte klarat den bistra vintern… Vekt träd kan man tycka! Nu är det spännande att se vad som växer upp. Möjligen något tjusigt ogräs. I den bruna krukan har ett par luktärter precis sett dagens ljus!

Soffrep hos Stefan

Igår kväll soffrepade vi hemma hos Stefan och då lyckades jag fånga fyra sjundedelar av Funk Soulution på bild!

Det var längesedan vi repade hemma hon någon av oss, och än en gång slås vi av hur nyttigt det är att ta ner det hela ordentligt. Att höra varandra riktigt bra och slipa på skavanker. Sätta körer, intron och slut. (Ingen sitter för övrigt i någon soffa, men det känns lite mer avslappnat än i replokalen – “soffigt” liksom).

Ikväll är vi tillbaka i vår lagom sunkiga och öronbedövande Bagis-källare igen. Genrep inför en spelning någonstans på Drottningholm på lördag. Kul!

Peter
StefanHasseLinus