Månad: november 2011

Det här:
Är INTE detsamma som det här:
Det är den gröna kantiga flaskan som gäller. Bara så ni vet. Jag tar mitt beroende på allvar, och tänker INTE byta märke. Bara så ni vet 🙂

när fyraåringen insisterar på att dansa ”natendansen” en stund innan varje kvällsbad. Kan nog inte bli mycket sötare än så 🙂

Vad ska det vara bra för? Egentligen!

Har total sömnpanik efter några nätter med inte mindre än TVÅ tokhostande barn (de har nästan ingen hosta på dagarna). Lungsjuk-gammal-farbror-varianten av hosta. De är dock, till skillnad från mig, pigga som mörtar dagtid. Och kvällstid …

Sjuåringen lät så pass illa framåt morgonkvisten idag att hon fick stanna hemma från skolan. Hon har pysslat. Gjort avancerade julklappsönskelistor (klippa-klistra-varianten). Velat leka med Pet Shop-huset/-djuren. Med mig. Vilket jag inte velat. Hon har INTE velat titta på TV (!). Dock velat åka och fika. Och shoppa!

Så det fick bli en tur till vårt lilla torg. Där inhandlades viktigheter som mangojuice, tre nya blomkrukor, glass, ett gosedjur (märkligt billigt) och hostmedicin.

Sedan hämtade vi lilltjejen + kompis på dagis. Full fart framåt. Och nu undrar jag hur jag ska lyckas hålla mig vaken fram till House. Som börjar klockan 21 …

PS Glömde nämna att lilltjejen håller på att sluta med nattblöja. Tjohopp! DS

Känner att jag inte kan förneka er det här receptet. Vi gjorde den till fikagästerna igår. Igen.

En liten varning: den här pajen är kraftigt beroendeframkallande!

Svärmors rabarberpaj, 6 pers

500 g rabarber (eller äpple)
150 g smör
2 dl havregryn
2 dl vetemjöl
2 dl strösocker
1/2 tsk bakpulver
1/2 dl vispgrädde
1/2 dl sirap
25 g mandelspån

1. Sätt ugnen på 175 grader
2. Smörj en pajform och fördela ut rabarber/äpple i bitar
3. Smält smöret
4. Rör ned allt utom mandelspånen
5. Bred smeten över rabarber-/äppelbitarna
6. Strö över mandelspån, om så önskas

In i ugnen, 25 minuter, och servera med vaniljsås.

Gudagott och urlätt!

Igår, efter att ha sett Nalle Puh-film på bio, åkte vi till en stor kyrkogård i närheten av där vi bor. Hela familjen. Tände ett ljus för de som inte längre finns med oss och satt och tittade på det vackra en stund. Även barnen.

Och plötsligt dök de upp på näthinnan. Ansikten av de jag mist. Alldeles tydligt såg jag dem framför mig. Tre nära på fyra år. Samma fyra år som jag varit mamma till två barn.

Min faster hann röra vid min nyföddas fot, kvällen innan hon somnade in. Det känns fint att de fick mötas, men oerhört sorgligt att deras liv passerade varandra så precis. Jag tror att de hade tyckt om varandra. Min lilla och min faster, som inte hann fylla sextio …

Året därpå försvann min farfar. Och nästa år min mormor. Mitt i allt liv har döden funnits där. Hela tiden väldigt närvarande. I bakgrunden.

Sorgen har nog inte riktigt fått ta den plats den behövt under de här åren av småbarnskaos. Men igår fick de finnas, nära, inom mig. Mormor, farfar och Tinta. Och morfar, även om det snart är nio år sedan han dog. Det känns fint. Och det här med att fira Alla Helgon-helg fick plötsligt en mening.

Manus tvås hisnande eskapader får mig att tappa andan en aning just nu. Någon gång kanske jag kan berätta vad som händer, men så länge säger jag bara:

Herregud, vilken resa det här är! Som manuset gör. Min bebis. Och som därmed jag gör.

Det är nära nu. Säger mina fina skrivande vänner. Som jag anförtror mig åt och som stöttar och peppar. En av dem är till och med säker på att det här kommer att gå bra. Hon har nämligen aldrig fel 🙂

Medan jag fortsätter att vänta, så kramar jag mina härliga ungar lite extra. Och min energiske, tokige, fina och flamencodansande make. Det är trots allt de som gör livet.

Espresso med lite varm vispad mjölk. En spansk specialitet som fått följa med till Stockholm. Passar till den yviga flamenco som mannen envisas med att spela 😉

höstlovsfirande familj. Med väldigt god smak för tårtor 🙂

Nära hjärtat. Ur en bok. Som kanske blir.

”Mamma, vad är din bästa doft?”
”Det är ni. Jag skulle vilja samla er doft i en flaska och kunna ta fram och lukta på då och då.”
Sant.
”Du ljuger.”
”Nej. Varför säger du så?”
”Häromdagen sa du att nyklippt gräs var det bästa du visste.”
”Jag sa fel. Det är bara näst bäst. Först kommer din lukt. Och din systers. Sedan nyklippt gräs. Och blommor.”
”Vilka blommor? Eller förresten! Jag vet! Syrén, eller hur?”
”Stämmer. Och liljekonvalj. Och lavendel.”
”Jag vet.”
Hon ser nöjd ut.
”Vilken är din bästa då, min lilla skrutta?”
Vet, men frågar ändå. För att det glädjer henne så. Att berätta.
”Jag heter inte skrutta. Nytvättad tvätt.”
Hon ler och ser upp. Det vackraste.

I dagarna fyller hon sju och ett halvt. Vår lilla stora.

När hon kom gjorde vi allt man skulle. Alla ”rätt”! Köpte dyr amningskudde och i stort sett alla produkter Baby Björn hade att uppbåda. Fint och mjukt Labangym. Vi lade henne att sova på rygg, för det skulle man. Mosade majskorn i vitlökspress (ren!, herregud vitlök är hårt för magen) och blandade med potatis till finpuré. Vi gick på babysång och babysim. Lät henne inte skrika i många sekunder innan vi var där och bar upp henne. Vi gjorde allt och lite till. Av allt man kunde och vi förmådde göra. Av allt vi trodde var rätt. Framför allt SÅG vi henne.

Tills vi kom till fotografen. (Obligatoriskt.) Hon är fem veckor. Vi är ”naturligt nakna”. Självklart ohyggligt lyckliga. Barnet lider. Och we don´t give a s**t!

Eller som min fina vän Jenny eftertänksamt undrade när hon såg bilden:
”Vad gör Lilla My i paradiset?” 🙂