Manus tvås hisnande eskapader får mig att tappa andan en aning just nu. Någon gång kanske jag kan berätta vad som händer, men så länge säger jag bara:
Herregud, vilken resa det här är! Som manuset gör. Min bebis. Och som därmed jag gör.
Det är nära nu. Säger mina fina skrivande vänner. Som jag anförtror mig åt och som stöttar och peppar. En av dem är till och med säker på att det här kommer att gå bra. Hon har nämligen aldrig fel 🙂
Medan jag fortsätter att vänta, så kramar jag mina härliga ungar lite extra. Och min energiske, tokige, fina och flamencodansande make. Det är trots allt de som gör livet.
Tjohej, vad kul att det har lossnat!
Bra vän, som aldrig har fel. Hon är säkert både ödmjuk och helt fantastisk.
Och du. Jag tror hon har rätt även denna gång. Jag har ju läst det där manuset.
Puss!
It´s a good life 😀