Övrigt och personligt

Nu har jag (äntligen) läst ut Malin Person Giolitos bok, Bara ett barn!

Eftersom vabbandet (och med-barnsjukdomar-följande-dåliga-sömn-nätter) för hösten är i full gång, så har jag läst den korta stunder i taget. Framför någon barnkanal eller DVD-film, med en liten sex- alternativt treåring under armen. Och gråtit. Med armen runt mina fina små och näsan i deras hår har jag snorat och läst om Alex…

Alex är bokens sjuåriga huvudperson. En liten sårbar karaktär som det finns alltför många av. Härute i det verkliga livet alltså. Den plats där Alex (och många andra barn omkring oss) borde känna sig som tryggast, är den farligaste plats han kan befinna sig på. Hemma.

Alex fröken misstänker att Alex blir misshadlad av sin pappa eller mamma. Han är inte som andra barn, konstaterar hon gång på gång. Det är något med den pojken. Något speciellt. En dag får hon akut anledning att reagera på pojkens situation och myndigheterna kopplas in. Socialen, polisen och Sophia Weber. Sophia Weber som blir pojkens advokat. Ett uppdrag som ska komma att påverka henne på fler sätt än hon kunnat tro…

Det här är en otroligt sorglig historia. En realistiskt berättad sådan. Drivet och på ett rakt och enkelt sätt får vi följa Alex och de människor omkring honom som gör så gott de kan. Vardagshjältarna. De gör vad de kan, men ändå räcker det inte. Den här historien är så smärtsam att den behöver hopp. Och det hoppet finns. Tack och lov.

Som läsare tror jag på Malins berättelse. Hon vet hur det fungerar rent rättsligt och hon kryper under skinnet på de mest utsatta i historien på ett sätt så att jag tror på dem också. Framför allt Alex och Alex mamma, tycker jag.

Jag fick ju äran att träffa Malin hos Skrivarmamma häromsistens. Hon gav intryck av att vara en smart, modig och driven person med mycket humor. Hon berättade att den här boken var tung att skriva och att hon lagt ner massor av energi på research. Tack Malin för att tog dig igenom det. För det här är en viktig bok som träffar rakt i hjärtat!

Det är svårt att lägga ifrån sig boken och jag tycker att alla borde läsa den. Förutom att den väcker starka känslor är den spännande. Hur ska det gå för Alex? Och för Sophia, vars privatliv vacklar betänkligt? Men – viktigast av allt – den ger alla Alex därute en röst! Skrev jag att den är viktig!?

– Då var det avklarat, säger sexåringen nöjt och torkar av händerna på kökshandduken.
Hon har varit i köket med pappa. Det är bara att konstatera att min man besitter en bra mycket större förmåga att delegera än jag!

I helgen är det finalhelg för musiktävlingen The next big thing, och jag ska gå på den officiella efterfesten. Jippie! Musik och fest i en härlig kombo 🙂

Bergrumsfest! Bergrumsfest… Fest i ett bergrum…? Har jag nämnt att jag har kraftiga klaustrofobiska tendenser? Jag har lite berört det här tror jag…

Om jag inte tvingar tankarna in på ”först-mysig-middag-på-Grand-med-Tessan-och-sedan-fest-med-en-herrans-massa-bra-musik”, så hamnar tankarna – i Chile!!!

Hos de stackars gruvarbetarna. Såklart. Worst case scenario. Det börjar brinna och vi blir instängda i en skreva och jag får inte träffa barnen före jul! Shit också! Jag som till och med inhandlat värsta fränaste Desigual-klänningen som jag tänkt att ha på mig…

Just nu får jag med all kraft försöka hindra mig själv från att ringa Linda Skugge och höra om hon vet hur det ser ut med nödutgångar i det där bergrummet. Hon skrev ju ett inlägg igår som handlade om hur folk håller på att ringa henne i tid och otid. Jag får helt enkelt skärpa mig. Och hoppas att någon ringer mig. Gärna någon som har ett roligt, utvecklande och stimulerande jobb att erbjuda.

Idag har det förresten varit något av rekord av ringningar till mig! Klockan är elva och jag har redan fått två samtal. Ett från min man och ett från bandets basist. Här händer det grejor!!!

Inte alls…

Har på rekommendation av min frisör använt det här schampot i några veckor nu. Först igår läste jag ordentligt på flaskan.

???

…ibland när mannen klär barnen. Men jag sa inget i morse. Och bytte inte heller – heja mig!

När jag går vägen till dagis för att hämta tar det ca 12 minuter. När jag och vår lilla går hem tar det ca 50 minuter. Här är en av anledningarna. Små myror i en asfaltspricka 🙂

Har hon på sig vår lilla. Sedan ska bajseriet funka! Detta är den sista belöningssmurfen!! Ser dessvärre ungefär lika världsfrånvänd (eller trotsig?) ut som vår lilla när det är dags 🙂Jag är inte säker på vad mina forna psykologkollegor tycker om detta. Men vi körde Teletubbies med vår stora och det funkade.

Det funkade bättre…

…att göra eld och låtsasgrilla lite i ”vår skog”. Idag på väg hem från skolan.

Så fel!!

Frågade just sexåringen (apropå förra inlägget) varför hon inte ville att jag skulle visa mig på trappan när hon gick förbi med sin klass. Och hon svarade:

– Jo, för om du gick in sen. Och vi gick iväg. Då skulle jag längta så mycket efter dig.

Lilla gumman! Lilla, lilla!! Så fel jag tolkade henne. Min fina unge… Hon är ju inte så tuff! Och jag är inte pinsam!!

Imorgon ska dotterns förskoleklass börja promenera runt och titta var barnen i klassen bor. Dottern är hemma med feber.

– Hoppas du blir frisk till i morgon nu då, säger jag. Utgår från att hon tycker det ska bli kul liksom.
Dottern blir stel i hela kroppen. Tittar förskräckt på mig.
– Oh, nej!!!
– Tycker du inte att det ska bli roligt?
– Du får inte titta ut!! Inte visa dig på trappen!

Jag blir helt stum. Har jag REDAN blivit pinsam förälder? Jag minns ju att man kunde tycka att mamma och pappa var lite pinsamma, men var inte det i tonåren?! Jag har ju i och för sig märkt att hon inte tycker att det är helfestligt när jag sjunger för högt när vi är ute och går och så men… Men detta!

Jag säger då det. Jag har berört det tidigare i blommor-och-bin inlägget. Och här – om kärlek. Dagens sexåringar är brådmogna…

Eller så är jag helt enkelt pinsam…? Det kanske inte ÄR normalt att sjunga högt bland folk. Eller prata med djur.

I förrgår på min långpromenad mötte jag en duvunge. En duvunge! Plötsligt insåg jag relevansen i uttrycket ”han/hon är ingen duvunge…”. Med betydelsen ”någon som har varit med om en del och som inte är helt oskyldig”. Ungefär.

Detta var alltså motsatsen. En riktig Duvunge. Liten, men ändå ganska klumpig. Lite fluffig. Väldigt oskyldig – och ganska oerfaren som duva kan man tro, eftersom han/hon satt och kurade mitt på gångvägen. Den duvungen var jag bara tvungen att prata med. Prata förstånd. Det var bara att gå ned på huk och förklara att det faktiskt är FARLIGT att sitta och kuckilura mitt i vägen. Det kommer moppar. Och cyklister i full fart. Det förklarade jag för duvungen. Och bad samtidigt om ursäkt om jag skrämde honom/henne. Men duvungen flyttade sig hursomhelst från vägen!!

Efteråt såg jag mig omkring. Kom på att det kanske såg konstigt ut när jag satt där och pratade med en fågel. Men pinsamt? Nej, inte då!!!!