Kärlek

Mina första minnen av att vara kär är från då jag var 9-10 år. Jag minns fina ögon, blyga blickar och fnitter. Jag minns klassfester med revbensspjäll, läsk och popcorn. Jag minns spända tryckare med kortare killar (jag var rätt lång) vars hår luktade gott och kittlade i näsan. Jag minns pirret, jag minns fråga chans och jag minns känslan av något nytt. Något spännande.

Vi bytte partners rätt friskt. Var liksom kära i flera samtidigt och hängde inte läpp särskilt länge när någon gjorde slut. Frågade istället på någon annan. Och att vara ihop gjorde ingen större skillnad mot att vara som vanligt med varandra – klasskompisar eller kompisar helt enkelt. Kanske höll man handen någon gång…

På högstadiet blev man mer kär i en person i taget. Jag var (mer eller mindre) kär i samma kille hela högstadiet. Jag var så kär! Han var blyg, snäll och rolig. Vi pussades på en fest. Det var STORT. Oförglömligt. Jag tror att vi var ihop ett tag. Allt flöt liksom litegrann, men jag minns att jag blev ledsen när han blev ihop med en annan.

Min dotter är bara sex år och ohjälpligt kär sedan något halvår tillbaka. Jag har försökt tona ner det hela. Jag har sagt att det viktigaste är ju att man är kompisar och har kul. Att man leker bra ihop.

Men för henne handlar det om kärlek. Verklig kärlek. Hennes hjärta “slår så det nästan känns utanpå kroppen” och hon “blir alldeles varm när han är i närheten” 🙂 Hon har skrivit kärleksbrev och gett honom ett glänsande rött hjärta (julgranspynt). Rodnande har han emottagit hennes ömhetsbetygelser. Första gången hon berättade att hon var kär i honom svarade han. “Säg aldig mer sådär!”

Med hängande huvud har hon då och då konstaterat att han inte är kär tillbaka. Han verkar vara kär i någon annan. Men dysterheten har alltid varit kortvarig. Hennes kärlek har bestått.

En dag i våras kom hon hem från dagis med ett litet ljusblått kärleksbrev. Från Honom. Några dagar senare sätter de sig i en buske och “pratar om sin kärlek” och han säger att han kanske vill pussas. DET tycker hon verkar äckligt!

Så igår på tunnelbanan på väg från Gröna Lund berättar hon plötsligt:
– Nu har vi pussats.
– Oj då! Närdå?
– I onsdags. I gosedjurs-korgen.
– Nämen jaha. På kinden eller munnen eller…?
– Såhär.
Hon pekar på läppen och smackar till lite.
– Jaha. Oj. Hur kändes det då?
– Det var skönt att få det gjort.
(!)
– Mmhmm! Var det han eller du som ville pussas?
– Han gör som jag säger.
🙂

11 reaktioner på ”Kärlek”

  1. Allt blir tidigare och tidigare, men jätte gulligt.
    Känner igen mig från klassfesterna man hade i mellanstadiet, men vi lekte mycket spader dam och då pussades det hej vilt med hela klassen och det var ju inte alltid lika roligt när drägliga “Arne” kom med en super blöt puss blää.

  2. Visst är det gulligt – men tidigt… Jag minns varken spader dam eller andra pusslekar!! Trist! Men antagligen har jag förträngt det på grund av dräggliga pussar 😉

  3. Min klass var nog lite unik, eller också var jag out of the loop, men jag har inga som helst minnen av att någon var ihop med någon förrän i högstadiet.

  4. Eller så har det med geografi att göra:
    Klass i stor stad – ingenting
    Klass i liten stad – hålla handen
    Klass i liten by – pusslekar! 🙂

  5. Underbar story! Vår grabb är snart åtta och ännu så länge är tjejer ungefär det äckligaste som finns. Annars är jag nog inne på Maries linje, på mellanstadiet var det väl massor av pusslekar och sånt?

  6. Till min stora besvikelse kan jag inte minnas dem! Eller så förekom det på privata kalas dit jag inte var bjuden. Kanske var jag också “out of the loop” fast jag inte förstått det förrän nu!

  7. Det kanske bara var vi i vår klass som funkade så. Eller så minns jag fel, vilket vid lite eftertanke inte alls vore särskilt otroligt :-s

  8. Pingback: Pinsam!? — Susanne Boll

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *