Hos farmor/gammelfarmor

Idag har vi besökt min farmor. Ett kärt möte 🙂
Och så blev det lite mer gofika!
På bilden nedan ser ni min farmor och farfar när de just träffats. Farmor var sexton år! De träffades när han var soldat vid norska gränsen och farmor bodde i Värmland. En romantisk och fin historia som farmor beskrivit i antologin Kafébönan och hennes systrar

De hann få över sextio år tillsammans innan han gick bort förra året.

Framme i paradiset!

…efter en bilfärd som gick bra nästan hela vägen. Vår lilla är åksjuk men klarar sig oftast om hon får medicin. Den hjälper dock föga mot sista kringelikrokvägen hit…

Men nu är vi här och ska njuta av helgen i vårt lilla paradis :-).

Klockan är nio och solen närmar sig horisonten, så – godnatt!

På väg!

Snart ska vi sätta oss i bilen och styra kosan söderut! En helg i den östgötska skärgården väntar, sedan Motala. Vi smygstartar sommaren… 🙂

Sovit!

Inatt sov jag över sju timmar – i sträck! I soffan och med vällingkraven på behörigt avstånd 🙂

Och det var som att hela världen var lite gladare imorse – inte bara jag. Solen strålade, värmen värmde och tunnelbanechauffören önskade oss alla “en bra och lycklig dag”. En tjej kom fram och sa att hon tyckte att jag hade fin klänning. (Jag och min kompis Camilla fyndade varsin blommig sommarklänning i en riktig “billighetsaffär” för ett tag sedan). Man blir ju så glad av sånt!

Och jag tror det var läge att sova inatt. Efter en tid av sömnbrist blir jag stingslig, får problem att tänka, svårt att hitta orden och föra normala konversationer och dessutom gör jag konstiga saker. Idag, när jag plockade ur diskmaskinen med gårdagens disk, upptäckte jag dotterns Bamse-tanborste bland besticken. Ren och fin…

Upprörd mamma – om könsroller

Det pratas mycket om vikten av genusperspektiv i pedagogiska verksamheter som skola och dagis. Och det känns som om de flesta är medvetna om att det finns en problematik som man arbetar mer eller mindre framgångsrikt med.

Men vi har fått uppleva en verksamhet (i och för sig inte pedagogisk) där medvetenheten om detta verkar obefintlig: fotbollsskolan…
(Jag nämner inget klubbnamn eftersom jag inte pratat med dem ännu).

Dottern ville börja spela fotboll i vår. Delvis därför att kompisen (“kärleken”) från dagis skulle börja, men hon tyckte att det verkade kul också förstås! Coolt att få fotbollströja och en egen boll…

Sambon och hon åker dit. Vid första träningstillfället blir hon besviken. Tjejer och killar spelar inte ihop! Dessutom har killarna mycket större plan. Och målställningar – vilket tjejerna saknar (!). Det registrerar och kommenterar hon direkt. Hon undrar varför det är så!? Tjejerna får leka kull och göra olika övningar med bollen (springer fram till den och ska nudda den med rumpan och sånt). Hon kommer hem (med stukad fot :-() och tycker att det var sådär…

Andra gången hon är där ser det ungefär likadant ut. Tjejerna leker kull och gör övningar medan killarna (inklusive kompisen) passar mellan varandra och skjuter mot mål. Spelar fotboll! “Det vill jag också göra!”. Hon går av planen, vägrar vara med på resten av träningen och vill inte gå dit igen.

Kanske beror det på att fotboll inte är något för henne. Eller att hon blev blyg i den nya gruppen och inte riktigt vågade vara med. Eller kanske att hon blev rädd att göra sig illa igen.

Men jag tror inte det! Jag tror på det hon kommenterar – och det är att hon upplever det som orättvist! Och trist! Kull leker de ju på dagis.

Hursomhelst tycker jag att den här kill- och tjejuppdelningen är helt galen. De är sex år!

Mammaglam?

Hursomhelst väldigt gott och lyxigt! Finns latte + pariservåffla måste det intagas 🙂 Bröllopsformen får vänta! Den ska liksom komma av sig självt hade jag tänkt…

Dessutom skrev jag stora delar av Morgongåvan på ett café i Sitges (utanför Barcelona) tillsammans med café cortado, juice och croissant – och det gick så bra att skriva i det sällskapet att den traditionen vore synd att bryta! För croissant och pariservåffla är ju NÄSTAN samma sak. Bara luft. Nästan. Väl? Inte så farligt för formen. Ändå.