Övrigt och personligt
Så fel!!
Frågade just sexåringen (apropå förra inlägget) varför hon inte ville att jag skulle visa mig på trappan när hon gick förbi med sin klass. Och hon svarade:
– Jo, för om du gick in sen. Och vi gick iväg. Då skulle jag längta så mycket efter dig.
Lilla gumman! Lilla, lilla!! Så fel jag tolkade henne. Min fina unge… Hon är ju inte så tuff! Och jag är inte pinsam!!
Imorgon ska dotterns förskoleklass börja promenera runt och titta var barnen i klassen bor. Dottern är hemma med feber.
– Hoppas du blir frisk till i morgon nu då, säger jag. Utgår från att hon tycker det ska bli kul liksom.
Dottern blir stel i hela kroppen. Tittar förskräckt på mig.
– Oh, nej!!!
– Tycker du inte att det ska bli roligt?
– Du får inte titta ut!! Inte visa dig på trappen!
Jag blir helt stum. Har jag REDAN blivit pinsam förälder? Jag minns ju att man kunde tycka att mamma och pappa var lite pinsamma, men var inte det i tonåren?! Jag har ju i och för sig märkt att hon inte tycker att det är helfestligt när jag sjunger för högt när vi är ute och går och så men… Men detta!
Jag säger då det. Jag har berört det tidigare i blommor-och-bin inlägget. Och här – om kärlek. Dagens sexåringar är brådmogna…
Eller så är jag helt enkelt pinsam…? Det kanske inte ÄR normalt att sjunga högt bland folk. Eller prata med djur.
I förrgår på min långpromenad mötte jag en duvunge. En duvunge! Plötsligt insåg jag relevansen i uttrycket ”han/hon är ingen duvunge…”. Med betydelsen ”någon som har varit med om en del och som inte är helt oskyldig”. Ungefär.
Detta var alltså motsatsen. En riktig Duvunge. Liten, men ändå ganska klumpig. Lite fluffig. Väldigt oskyldig – och ganska oerfaren som duva kan man tro, eftersom han/hon satt och kurade mitt på gångvägen. Den duvungen var jag bara tvungen att prata med. Prata förstånd. Det var bara att gå ned på huk och förklara att det faktiskt är FARLIGT att sitta och kuckilura mitt i vägen. Det kommer moppar. Och cyklister i full fart. Det förklarade jag för duvungen. Och bad samtidigt om ursäkt om jag skrämde honom/henne. Men duvungen flyttade sig hursomhelst från vägen!!
Efteråt såg jag mig omkring. Kom på att det kanske såg konstigt ut när jag satt där och pratade med en fågel. Men pinsamt? Nej, inte då!!!!
…ropar 6-åringen förtjust medan hon leker i klätterställningen. Det tog en stund innan hennes ömma moder förstod vad hon menade… En knölig liten en 🙂
”-Jag är en potatis!”… Läs mer »
…är ju ämnen som aldrig legat mig särskilt varmt om hjärtat. Jag älskar godsaker. Napoleonbakelser och glass. Jag älskar god mat. Pasta, kött, klyftpotatis och goda såser. Och jag har ju tidigare – här på bloggen – deklarerat mitt motstånd till träning i allmänhet och svettning i synnerhet. Något jag fick äta upp både på möhippan och bröllopet häromsistens!
Men något nytt har smygit sig in i livet och förändrat både hur jag mår (piggare och nästan aldrig huvudvärk längre) och hur jag ser ut (definitivt inte smal, men något smärtare än i vintras). Aha, tänker ni. Hon är nygift. Nykär. Snusket är legaliserat! Men så smaskigt kommer det inte att bli här 😉
Det nya heter GI! Jag är fast. Love it! Började så smått ett par veckor innan bröllopet, när jag kände att – visst – jag duger bra som jag är och ser ut, MEN vill inte vara större än jag NÅGONSIN varit på mitt eget bröllop. Så! Jag satte igång. Och det gav direkta hälsoeffekter på alla möjliga sätt. Så nu är jag fast. Och får äta sån här ljuvlig mat!
Entecote. Avocado- och gurksallad med cocos och lime. Och broccolisparris + hoummus. Mumma!
Och i den här kokboken har jag hittat de mest fantastiska recept! Tack Klara 🙂
Det var kosten det. Träningen då? Jodå. Jag går. Fort som attan går jag. Fast inte så pass att jag svettas. Kanske lite i ryggslutet ibland bara. Och i hårfästet. Men det känns så bra! Försöker gå en timme varannan, var tredje, dag ungefär. Och – vanemänniska som jag är -går jag alltid hit och vänder. Det här är bilder från i morse. Jag tränar. Och jag lider inte. Inte ett dugg!
Igår hade min favoritbloggare Skrivarmamman författarträff hemma i sitt vackra hus på berget. I ett slags tupperwareformat fick vi träffa Malin Persson Giolito, som berättade (roligt, modigt och entusiasmerande) om sin bok ”Bara ett barn” och sitt författande. Sedan sålde och signerade hon. Kolla!! 😉
Skrivarmamman (otroligt roligt att träffa ”på riktigt”) bjöd på lyxfika och vi fick chansen att i ett litet och avslappnat format lyssna till och ställa frågor till Malin. Det var en fantastiskt inspirerande kväll som gav mig puffar i rätt riktning både vad gäller skrivande och yrkesval i övrigt!
Nu ser jag fram emot att läsa Malins bok. Jag förstår att det är en viktig bok. Om ett barn. Bara ett barn.
Malin Persson Giolito hos Skrivarmamman Läs mer »
Nu är semestern slut och vi har landat efter bröllopet. Barnen är inskolade i förskoleklass respektive nytt dagis och hemmet är nyfixat – dvs storstädat, rensat från gamla leksaker och kläder och delvis ommöblerat. Och sorterat. Saker som låg i odefinierade högar har fått bestämda platser! Och jag har fixat till ett riktigt trevligt arbetsrum i källaren. Vi är liksom IKAPP och det känns så skönt!
Sexåringen rensade själv (nästan) ut mängder av gamla leksaker och tyckte det var bra att ge dem till barn som inte har några. Sådant gör mig så stolt som mamma 🙂 Sambon (nu mannen!!!) åkte till Västberga Genomgångsbostäder med grejerna, och där blev han blev supebra bemött av en person som visade runt litegrann och berättade om deras verksamhet. Tips, tips!
Bil fylld av gamla kläder och leksaker.
Och nu sitter jag här framför datorn. Bok två är påbörjad, men motivationen låg. Istället söker jag jobb. Med öppet sinne! Fast helst vill jag jobba som journalist och skriva om psykologi. Eller i alla fall saker som berör. På 50%. Och skriva bok 2 resten av tiden då barnen är på dagis/skola mellan 8.15-16. Det jobbet finns dessvärre inte. I alla fall inte att söka. Så då får jag kanske skapa det? Hmmm.. jag har lite att klura på.
Dag ett i vardagen, i ett nysorterat hem Läs mer »
Räddad bagge!
