Susanne Boll

Lunch. Klockan 16.

40-årsfets på Viby gård. Ett galej som förgylldes av en spelning med Funk Soulution 😉

Och det var en rolig spelning! Bra fart på dansgolvet fram tills dess vi avslutade med Disco Inferno straxt efter klockan ett (hade vi fortsatt hade festföremålet fått på moppo av grannarna). Straxt efter klockan tre stupade jag i säng. Hes och trött – men glad. Somnade ovaggad och vaknade klockan elva. Elva!! Hes – men glad och inte särskilt trött!

Nu längtar jag efter familjen. Det är inte många nätter de senaste sex åren jag varit ifrån barnen. Det är dubbelt. Skönt med sömn och ”egentid” och en välbehövlig längtan efter varandra. Men det bästa är ju ändå att vara i närheten av de små liven. Och det stora livet förstås. Han med tofs…

Här nedan syns fyra av mina sex bandkompisar. I bersån där vi avnjöt en fantastisk spansk buffé innan vi började. Måste ta reda på vad kocken hette, för maten var super!

Janne och LinusPeter och Hasse

Och det firade vi i fredags kväll tillsammmans med sambons syster med familj hos sambons farbror med fru i deras stuga vid Simpnäs Brygga. Vilket ställe!

Åtta vuxna och fyra barn partajade med Anders på hans åttioårsdag!

Anders med frugan Gerd och sonen. Min blivande make – med tofs. Anders tillsammans med brorsan Olle

Jag lämnade sällskapet redan igår förmiddag för att åka till Stockholm och spela med bandet på en fest i Sollentuna. Men vad jag förstår pågår festen fortfarande 🙂

I tisdags var jag på Radiumhemmet och kollade en misstänkt knöl på halsen. En förstorad lymfkörtel. Och jag blev så fruktansvärt och panikslaget rädd. Och ledsen. Där och då. I det där hemska huset med det hemska namnet och med sitt ödsliga väntrum.

Fram tills dess hade jag tagit det med ro och tänkt att det säkert inte är någon fara. Knölar får man ju lite till mans. Det har man ju hört. Ofarliga saker.

Men sedan i tisdags har jag levt som i en dimma. I väntan på det där provresultatet. Med rädsla och sorg skavande i själen. Tankar som skenar. Hemska och svarta.

Och nu har svaret kommit! Det var inget! Inget malignt. Jag är så otroligt lättad och lycklig!! Tack, vem det nu var som bestämde att jag ska få njuta av det här underbara livet ett tag till. Länge, länge till har jag tänkt förresten!!

Och tack fina sköterskor och doktor Mattias som såg till att få svaret faxat innan helgen!

Nu väntar jag på att mannen ska komma hem med döttrarna från dagis. Sedan ska vi åka norrut och fira svärfar som fyller 80. Jäklar vad vi ska fira!

Och i morgon åker jag tillbaka till stan och ska sjunga med bandet i Sollentuna. JÄKLAR vad jag ska sjunga!!! 🙂

Nu ska jag för första gången trycka på startknappen så vi får lära känna varandra.

Stackars Bamsetandborse. Snart skyller jag på sambon…

…i Bagarmossen. Så ful så den blir fin tycker jag.

Bakom den musiceras det friskt och lokalen är riktigt New York-klubbs-aktig. Med bar och kök. Som gjord för fester fyllda av spelglädje. Framåt hösten….

Alltså, jag gillar sån här mat. På riktigt! DET kommer inte hjälpa mig att komma i bröllopsform. Får nog ta ett varv med gräsklipparen alternativt en shoppingrunda igen. Alla dessa träningsmöjligheter!

PS Kvasipsykologiska/-symboliska tolkningar av min aptit på grotesk lunchkorv undanbedes vänligt men bestämt… DS

Den här dagen har liksom gungat. Känslomässigt.

Dagis har stängt och en mysig trebarns-dagiskompis-familj besökte oss på förmiddagen. Några soliga timmar i trädgården avslutades med lunch. Fantasifull som jag är serverade jag min paradrätt – samma som i söndags när vi hade besök av min kompis med dotter (tillika dotterns kompis): köpeköttbullar och pasta! Finns inget bättre!

Uppåt till lunch alltså.

Sedan följde jobbigt sjukhusbesök – varvid kurvan svängde rejält nedåt. Rejält.

Sedan hem och avlösa vår fina granne Camilla som tagit hand om tjejerna. Uppåt igen. Njuter av mina fina ungar och bestämmer mig för att prioritera dem istället för matlagning. Vilket resulterade i en annan höjdarrätt till middag: Fiskbullar i hummersås med hemgjort potatismos. Och burkmajs!

Bullar och bollar i stora lass. Vilket går hem! Mer än Linas matkasse tyvärr…

Nu sover lillan, sambon jobbar kväll och lilla stortjejen tittar på Pettson och Findus. Samtidigt som hon äter yoghurt, smörgås och frukt. Humörskurvan har planat ut och ligger jämn och lugn på en ganska hög nivå.

Så förväntar jag mig att den kommer ligga tills somna-själv-nattnings-proceduren börjar. Kan gå bra. Men kan också gå…. mindre bra…

Sex års mjukisföräldraskap med somna-tillsammans-varje-kväll har sina baksidor. I den här sitsen har förmodligen Anna Wahlgren aldrig befunnit sig 🙂