Susanne Boll

…men måste dryfta vår stora familjehemlighet. Och min stora besvikelse över våra barns kulturella vilsenhet…

Vi har har, ända sedan vår sexåring var liten, månat (lite sådär vår-tids-prestations-föräldra-ängsligt) om att erbjuda henne ett smörgåsbord av olika barnböcker och barnfilmer.

Vi har varit politiskt korrekta i våra val och läst t ex Så gör prinsessor och Lill Zlatan och morbror raring (mycket uppskattade). Vi har inte väjt för det svåra, utan läst barnböcker om Döden. Vi har visat babypedagogik i DVD-form: Baby Einstein (inte att förväxla med de – också VÄLDIGT (över)pedagogiska Små Einstein-programmen). Vi har rockat till det och spisat Mora Träsk, både på Cirkus och i gamla 80-talstappningar. Mer uppskattat av barnen än mamma… Och så har vi införskaffat klassiker i både bok- och DVD-form. Som Barbapappa. Det älskar de. Även de små dyra leksaksfigurerna! Och Emma. Kära gamla Emma. Tvärtemot och Totte badar. Också kul. Främst i bokform.

MEN

De gillar inte filmerna och böckerna av…

ASTRID LINDGREN!! Hur…? Varför…? Snälla älskade ungar!!!

Jag menar, hon är min generations hjältinna ju! Allas vår Astrid! Underbar! Men fina klassiker som Saltkråkan, Madicken, Emil och Lotta… De ratas av mina älsklingar! Jag har såklart även där försett dem med både böcker och filmer – som utklassas av Tummelisa, Brum, Nalle Puh och Pettson. Och Trolltider (vilket i och för sig gläder deras gamla mamma).

Ett undantag är Pippi! Båda tjejerna älskar Pippi!

Sedan har nog, vid nämre eftertanke, vår stora älskling sett till att andra Astrid-alster inte visats/lästs så mycket hemma. Treåringen kanske inte har blivit så väl introducerad till Astrid. Sexåringen är livrädd för Emils pappa. Tycker det är urläskigt när det i Madicken petas in ärtor i näsan, ramlas från tak och spökas. Vill inte se!! Och jag vill liksom inte ligga på FÖR mycket…

Så. Ingen Astrid hemma. Med undantag för Pippi.

I alla fall inte ÄNNU! För jag har inte gett upp. De är ju fortfarande små. Det är min tröst. Mitt hopp. Att rädslan går över och de får uppleva alla underbara Astridbarn. Ronja, Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio.

Att denna kulturella vilsenhet är en fas som alla andra faser – den passerar. Det går över!!! 🙂

…och passa in tror jag är viktigt för de flesta av oss. I alla fall i något sammanhang. Ibland. Någon gång. Eller ofta. Kanske till och med i alla sammanhang.

Simona beskriver så fint hur känslan av att inte riktigt passa in kan vara här. Simona, i mina ögon en cool katt och en inspirerande förebild!

Själv känner jag ganska ofta att jag inte passar in. Kanske beror det på att jag gjort val i livet som förflyttat mig mellan olika sammanhang. Olika städer och olika yrkesidentiteter. Och nu har jag ju valt en väldigt ensam skriv-väg.

Min tillhörighet är i min familj och bland mina vänner. En liten stadig skara fina människor som gör livet värt att leva. Som jag kan luta mig tillbaka mot och prata med om allt. Som jag älskar – och som gillar mig, oavsett yrkesidentitet eller vem jag är i andra sociala sammanhang. Det är jag så oerhört tacksam för.

Och de känner den här tjejen. Hon som bor i mig. Som jag ganska ofta försöker dölja. I alla fall på ytan. Poppa till liksom. Med mascara, fluffhår och Desigualkläder 🙂 På insidan är hon starkare nuförtiden. Många år och ganska många terapitimmar har passerat. En del törnar har hon fått. Men hon är starkare. Som Simona skriver – hon blir tuffare för varje år! Även om det dippar då och då och hon blir en liten våt fläck. Som inte är något som helst cool och som definitivt inte räcker till.

Bilden är från ”Boken om mig själv”. Tror jag gjorde den i tvåan. Den står sedan ett par veckor tillbaka längst fram i bokhyllan och raden av Morgongåvan-böcker i mitt arbetsrum. Jag gillar att bli påmind om vem jag var. Är. Och jag gillar faktiskt den där tjejen. Nuförtiden gör jag det.

Jessica och jag 🙂

Bilden kommer från det album med vänskapsminnen som jag fick av mina fina kompisar på möhippan. Jag minns att min brunblommiga blus var i plysch och att jag var rätt nöjd med permanenten. Det känns lite som om det var igår… fast det är nog närmre 20 år sedan, när jag tänker efter.

Igår, på riktigt, var Jessica och jag på bio med våra sexåriga döttrar. Då får man ett ganska mäktigt perspektiv på tiden!

Snart är det kanske de två som står med märkliga moderiktiga kläder i någon av Europas huvudstäder. Hjälp!

…förrän detta spektakel är över!

Det är inte så att jag är bitter för att jag inte kunde åka. Nehej då! Jag har det så fint härhemma 🙂 🙂 🙂

Det verkar mest ansträngande att gå runt och vara trevlig. Bland labyrinter av montrar som man säkert lätt kan krocka med och göra sig illa. Få ont i fötterna. Och i huvudet. Säkert i magen också eftersom man äter så dåligt. Verkar också jobbigt med all champagne, allt vin. Snittar. Svitfester. Föreläsningar och författarkramar.

Nä, det kan jag vara utan!

Vad är väl en bal på slottet?

Ja, jag får väl gå in på Skrivarmammas blogg och se hur det verkar…

En månad och en dag sedan! På väg att möta våra nära och kära efter en tur i Rolls Roycen med pappa som chaufför 🙂Den större av de små tärnorna möter sin nygifta mamma på terassen.

Igår firade vi en månad som gifta. På bloggen tänker jag fira detta med att lägga upp bilder från möhippan! Ser bilderna lite konstiga ut så beror det på att jag fotat av bilderna i själva möhippealbumet som jag fick av tjejerna på bröllopet. Därav också förklaringen till att en del av bilderna delvis är skymda av en liten treårig hand!

Så lurad!! Anländer tidig morgon till Kungsholmen i taxi – till ett café där hela gänget sitter och väntar! Mitt emot mitt och Kents första gemensamma boende. Jag hade innan dess haft 30 tidiga morgonminuter på mig att packa innan taxin anlände. Då hade jag fått ett brev på dörren där det stod att jag skulle träna med Paolo Roberto. Livrädd!!
Som sagt. Något spänd inför mötet med Paolo, men otroligt glad (och chockad!) över att bli möhippad! Men jag blev lurad x2. Istället för träning fick jag (träningsklädd) gå på fotosafari på Kungsholmen. Själv! Med en lista i handen på saker jag skulle fota, typ: ”när jag blir gammal”, ”då mår jag som bäst”, ”om det inte vore Kent (!)” osv. Riktigt roligt var det!
Här är några av tjejerna på Norr Mälarstrand, där det bjöds på stärkande champagne innan dagens första uppdrag. Jenny:Kiki:Malin:
Sedan mötte jag upp övriga i Västermalmsgallerian där de dressade upp mig i flamencoutstyrsel. Och så fick vi lära oss att dansa flamenco! Otroligt roligt!! Den här bilden måste jag bara också lägga upp här, för så där långa ben har jag aldrig någonsin haft!!! Den märkliga kameravinkeln förlängde dem och det måste förevigas känner jag. Dessutom är de ju så tjusigt rakade inför (det inställda) mötet med Paolo 😉
Därefter bar det av till Trosa stadshotell där vi spaade oss. Jag fick en ”topp-till-tå-variant” som inte var av denna värld, så skön. Inklusive ett saltbad med någon slags ljusterapi. Makalöst!
Här är några andra av mina fantastiskt snygga vänninor (ingen av dem ser ut att vara en dag över 30 – eller hur!?) Festfixade och redo för middag! Anna och Jessica:
Camilla och Tessan:Och ett av kvällens många gapskratt förevigat:-)
Tack fina vänner för ett underbart dygn som jag alltid kommer att bära med mig! Nu väntar Köpenhamn på oss i november. Hör ni!? Han kaeller på oss! Igen 😉

Pratade idag i Hedvig Eleonora kyrka. Om ord som förändrar.
Möjligen hade det varit en bra idé att kunnat zooma vid ett tillfälle som detta…

Pratstunden (med en präst) avvek en hel del från ämnet ”ord som förändrar” och kom att handla om vår tid, människans nya behov (av retreat, mindfulness osv) och om Amelia själv (som är katolik, för övrigt). Hon svarade ärligt och lockade till skratt med underfundigheter som att hon funderar på att starta tidningen ”Russinet”. För äldre.

Modigt och öppet berättade hon om sig själv. Vid två tillfällen rördes hon till tårar när hon pratade om sorg och tillkortakommanden i sitt liv och vi andra grät med henne där i kyrkan. Det var fint. Och det gjorde henne i mina ögon till en ännu starkare kvinna än den jag redan förstått att hon är!

Ibland tycker jag kyrkan är lite sträng. Skapar oro. Som oron kring om man satt sig på rätt plats…

Uppenbarligen kan man inte släppa mig lös hursomhelst i kvarteren kring Östermalmstorg 🙂

på Jojos fina blogg 🙂

I söndags vaknade vi till ett nytt Sverige. Jag tänker inte fördjupa mig i politiken här. Att skriva om politik gör andra så mycket bättre. Men jag måste bara konstatera att rasismens framfart skrämmer mig enormt. Jag kan inte sluta tänka på vilka som röstar på SD och hur de pratar med sina barn. Om de har barn. Min sexåring har en liten kompis som flytt från sitt hemland på grund av kriget. Det gör ont att förklara att en del människor inte tycker att hon inte ska få vara här…

Så! Det om det. I alla fall för nu.
PS Men jag gläds åt svenskarnas miljömedvetenhet 😉 DS

Igår tittade jag på en fantastisk lokal på söder! Där Catrin, en kompis i castingbranschen, sitter. Att hyra skrivbord bland en hel bunt kreativa människor lockar hett. Jag behöver bara sälja lite mer böcker för att få det att gå runt… Ska smälta det lite. (Vill, vill, vill!)

Sedan träffade jag en karriärscoach! Och det var det bästa jag gjort på länge. Riktningen inför framtiden känns tydligare än någonsin 🙂

Nu ska jag åka och lyssna på Amelia Adamo. Och skaffa barnvakt så jag kan åka på bokmässa i helgen!!

på ”lööv vikend” med nyblivne maken.

Är: hemma!

Vi fick en övernattning på herrgård i bröllopspresent av världens bästa svägerska med familj. Inklusive middag. Och barnvakt!!

MEN maken blev sjuk. Istället har jag och barnen ägnat eftermiddagen åt att hälsa på just världens bästa svägerska med familj. Mysigt det med. Och vikenden gick att boka om – utan krusiduller. Så dagen vände, från att ha börjat i bevikelse, till att landa i något bra – ändå!

Nu har jag placerat barnen och maken framför TVn. Mätta och belåtna efter att pizzabudet varit vänlig nog att förse dem med mat. Själv har jag ätit en ENORM och sanslöst god kronärtskocka till middag. Ensam och i lugn och ro med mitt rödvin 🙂