Sökresultat för: glasögon

Och en valp som löper. Igen. Två månader sedan sist. Tjohopp!

Det har varit lite intensivt ett tag nu, eller kanske känns det mest så eftersom jag dragits med en envis förkylning som gjort mig så himla TRÖTT. Maken och stortjejen har varit bortresta och jag och lilltjejen har haft helg. Med bortamatch, dansträning, lek med kompisar, storstädning/utrensning av rum samt loppisförsäljning. Full fart alltså.
Igår var vi på Cirkus och såg Kris Kristofferson, pappan till pärlan Bobby McGee bland annat. Han är 80 år och en berättare av rang. Föreställningen var avskalad – en man och hans gitarr. Orken tröt och rösten bröts ibland men SOM han trollband oss med sin närvaro och sina texter. En oförglömlig afton.
Nu laddar jag för helgens bokmässa i Göteborg. Och inser att jag börjar bli till åren! Klarar mig inte längre utan läsglasögon 🙂

De senaste dagarna har det inte blivit mycket skrivet eftersom jag har haft fullt upp med mig själv. Herregud. Jag har klippt mig, varit hos naprapaten, på vårdcentralen (litet problem som inte var något problem), hos tandläkaren och hos optikern. Vilket resulterade i läsglasögon. Man är helt klart inte purung längre …

Men läst har jag gjort. Jag har läst ut FANTASTISKA Låt mig ta din hand av agenturkollegan Tove Alsterdal (läs, läs, läs) och jag har påbörjat Carina Bergfeldts Sju dagar kvar att leva.

Och så har vi haft skolavslutning. Det är lika vackert varje år tycker jag. Sång, tårtor, blommor och sommarstissiga små barn. Vi firade med att åka till Rosenhill på Ekerö och äta lunch. Bra veganmat och skön atmosfär.

Men IDAG. Då är det jag och manus. Och brillorna. Och fönsterputsarna, men det är en annan historia. Kram på er!

(Den sista bilden tog jag på en promenad igår kväll. Visst är det VACKERT ute?!)

Idag höll jag Lillpluttan hemma. Vågade helt enkelt inte släppa iväg henne, den första penicillinfria dagen på flera veckor (och två halsflussar på raken). Så vi har MYST. Jösses vad ljuvlig en sexåring kan vara. Allra helst i hjärtpyjamas och solglasögon.

KAN vara ljuvlig. Trotset tog visst lite semester under denna våran buslediga dag 😉

Och så har jag mailat, fixat donat och planerat hösten. Mamma skickade en bild på den här annonsen och jag blir alldeles pirrig. Ser fram emot att träffa det här gänget. Allihop!

Lite strandliv på det. Bra dag. Hittills. Vi får se hur kvällens bullbak slutar. Inte min gren, om man säger så…

Igår skrev Dag Öhrlund på sin blogg om hur många författare låter när de intervjuas – allt enligt myten och sammantaget väldigt förvirrat. Och underhållande.

Då funderade jag på den bild man ger av sig själv. Mer eller mindre medvetet. Jag tänkte på mitt förra inlägg om beauty-tuggummin. På de herrans massa mingelbilder jag lagt upp här på bloggen. Till och med bantning har förekommit. Och så inser jag att jag måste framstå som en ganska rejält ytlig typ.

Jag tror att det är så att jag fortfarande njuter av friheten att inte vara ”djup”. Jag var svår lite för länge. Lite för tidigt. Inte på utsidan, men på insidan. Det var tungt att vara jag, en period. Att jag blev legitimerad psykolog som tjugosjuåring säger väl en del. Duktig flicka – bråttom att prestera, att hjälpa och att bära. Sådär var det under många år.

Tills jag tog ett break. Jobbade i kassan på dåvarande Vivo och sjöng i diskoband iförd silverdräkt. Jobbade i bar och sjöng lite mer. Och hade roligt!

Sedan hittade jag andra ingångar till psykologyrket, sadlade så småningom om till journalist och insåg efter ett par års terapi att jag inte behöver bära hela världen på mina axlar. Allt hänger inte på mig. Mina medmänniskors välmående är inte helt och hållet mitt ansvar. Det är ok att säga nej. Att sätta gränser. Sådana saker.

Jag är inte färdig. Långt ifrån. Men jag mår rätt bra!

Kanske, eventuellt, möjligen måste jag plocka fram det där svåra när jag TOTALT slår igenom som författare och vartenda media med självrespekt vill ha en intervju. Då plockar jag fram de långa svarta kjolarna från studietiden, sätter på mig de tjockbågade glasögonen och tänder en Marlboro.

Men kanske, eventuellt, möjligen och förhoppningsvis vågar jag vara den jag är. Med yta och allt.

För såhär är det: Alla har vi allt inom oss. Det är bara inte allt som syns.

Det är i och för sig många saker jag inte berättar här, men en sak kanske är relevant för en blogg som trots allt ska handla om skrivande…

Jag har börjat skriva igen (efter ett par veckors ”vacum”). Jag har öppnat en mapp som heter ”bok 3” och jag har öppnat ett worddkument som heter något svamligt om löv (!). Där skriver jag. Fritt ur hjärtat och än så länge ganska planlöst. Och det är så skönt. Att se en text ta form igen. Utan att, som i slutet av manus 2, behöva rätta, stryka och hela tiden tänka noga efter så att allt hänger ihop. Så befriande att bara låta orden flöda och se vart de tar vägen!

Helt planlöst skriver jag i och för sig inte. Har ju några karaktärer i både Morgongåvan och manus 2 som skulle vara spännande att följa. Och nu tänkte jag skriva mig fram till vilka 🙂

Och så har jag börjat läsa. Igen. Det går lite i perioder för mig det där med läsandet. Har framför allt svårt att läsa när jag skriver mycket. Det blir för mycket ord. Men det är ett konstant återkommande skrivtips: läs, läs, läs – allt du kommer över. Och jag har en HÖG med böcker på vänt kan jag tala om!

Mest spännande kändes det att ge sig i kast med någon av de författare jag stött på i vimlet. Som Denise Rudberg, Ann Rosman och Sandra Gustavsson. Hjärtat fick bestämma och jag började med den här:Är nu halvvägs. Och helt tagen. Berättar mer när jag läst klart. Men jag kan avslöja att jag hade stora svårigheter att sluta gråta igår när jag läste Sandras historia samtidigt som den här låten strömmade från radion. På Bagel Deli…

Vilken låt. Vilken sångerska. Vilken Sandra.

Och så till något helt annat som absolut inte har med skrivande och böcker att göra. Mer yta. Jag har skaffat nya glasögon. Ni som följt den här bloggen ett tag vet att jag är något traumatiserad vad gäller glasögon. Men nu tänkte jag i alla fall göra ett försök. Och att ni skulle få se dem. Det var otroligt svårt att fota sig själv! Jag får ta och konsultera någon modebloggare kring hur det görs på bästa sätt…

Tjejen på den här boken går i tvåan. Är rätt blyg och osäker, men inte utstött. Inte mobbad. Hon gillar skolan och räcker gärna upp handen. Läser mycket.

Hon är lång, smal och kutar med ryggen för att bli mindre. För att bli sötare…

Hon avskyr sina glasögon. Så mycket att hon vid ett tillfälle ”råkade” tappa dem i Göta Kanal. Kanske. När det var som värst hade hon en lapp klistrad på det ena glasögat. Mot skelningen.

Hon är ganska allvarlig av sig. Lillgammal. Hon har ritat ett kors och en kyrka på sin bok. När hon blir lite äldre skriver hon ofta och gärna långa berättelser om hemska saker. Sorg och elände.

Men oftast är hon glad och tillfreds med livet. Leker med sina kompisar i ”rundan” på gatan där de bor. Är mycket hemma med sin familj. Mamma, pappa och lillebror. Tryggheten.

Och hon är såklart jag. Den där tjejen bor i mig. Det tog ett tag innan vi blev vänner. Men nu är vi det. Jag kan till och med gilla henne. Men jag har ALLTID linser…