Sökresultat för: förlossning

Forskning om förlossningsdepression. ”Endast du kan berätta”. Möjlighet att delta i studie!

Detta blir ett ovanligt inlägg på min blogg, jag vet, men frågan är viktig. Enormt viktig!

Jag har berört ämnet tidigare

Majoriteten av kvinnorna som drabbas söker inte den hjälp som finns att tillgå. Målet med den här forskningen är att förstå detta bättre för att i förlängningen kunna bidra till att kvinnor får den hjälp, vård och det stöd de behöver.

När jag idag blev kontaktad en psykologkandidat vid Lunds Universitet kände jag att jag vill hjälpa till att söka deltagare till den här studien. Så. Läs gärna detta och fundera på om du, eller kanske någon du känner, vill vara med:

”Just nu söker vi deltagare till en studie vid Lunds Universitet som undersöker vad det innebär att må psykiskt dåligt i samband med att ha fött barn och varför så få mödrar söker hjälp för detta. Känner du igen dig eller vet någon som gör?

Din hjälp är ovärderlig för oss! Utan er har vi ingen möjlighet att driva forskningen framåt och genom kunskap kämpa för att minska den växande psykiska ohälsan hos moder, barn och familj.”

För kontaktuppgifter och mer information – klicka på länken!

20131125-174848.jpg

20131125-175739.jpg

Viktig bok om förlossningsdepression!

Läste den här notisen i DN idag, och kom då att tänka på en ny bok jag hört talas om: Moderslycka – Vart tog glädjen vägen?, av Helena Askén.

Vad händer när moderslyckan försvinner? Den man förväntat sig. Den som andra förväntat sig …

En drabbad mamma berättar – gripande och utlämnande om sina känslor och tankar.

En bok för alla som drabbats, deras anhöriga och de som arbetar inom vården.

Viktigt, viktigt ämne!

Att vakna som kvinna i Sverige

Vaknar straxt efter sex av att familjens minsta lilla kvinna behöver gå på toa. Och kan inte somna om. Onödigt tycker jag eftersom vi har sovmorgon (dvs familjens näst minsta kvinna har sovmorgon i skolan) och jag kom hem sent igår efter roligt rep. Jag gnäller lite. Går motvilligt upp. Vaknar till. Och tänker att jag måste SKÄRPA MIG!

När så många kvinnor i världen inte ens har något hem? Någon säng att sova i? Någon skola att gå till? Så klagar jag över att vara trött!?

Vår lilla har varit lite hängig ett par dagar (pigg idag dock!). Då har vi haft möjligheten att överäga att vara hemma med henne. Vårda henne i lugn och ro. Gå till vårdcentralen och få medicin. Möjligheter som oerhört många kvinnor (och män) i världen saknar.

Läser i DN idag att var elfte kvinna i Afganistan dör under graviditet eller förlossning. Ett av fem barn dör före fem års ålder av undernäring eller andra sjukdomar. Och om en kvinna dör under förlossningen är risken stor att barnet dör inom ett år. Därför behövs fler barnmorskor. Om vi bodde i Afganistan är det ytterst tveksamt om vår yngsta dotter hade överlevt sin födelse. Om jag hade gjort det vet jag inte.

Nu sitter jag här vid frukostbordet. Inte hungrig. Ska snart lämna mina barn till vår fina barnomsorg. Ingen av mina flickor kommer att utnyttjas i vare sig hårt arbete eller prostitution under dagen. Inte heller jag.

Idag tycker jag att alla ska skänka pengar till Action Aid. Som jobbar för flickors och kvinnors rättigheter runtom i världen. Eller någon annan organisation som gör det.

Blir man månadsgivare får man dessutom det här fina Girlfriend-halsbandet som jag tänker ha på mig idag!
image

Sedan ska jag sätta mig och skriva på min bok. Med en fantastisk kvinna!

Och ikväll ska jag sjunga i en replokal tillsammans med ett fem musikermän. Ett gäng likar. Medan min man hänger härhemma med våra tjejer.

Dagens mantra: JAG TÄNKER INTE KLAGA EN ENDA GÅNG TILL ÖVER ATT MINA BARN VAKNAR TIDIGT EN SOVMORGON!

Utmaning accepterad och utförd!

Sådär Pernilla! Och ni andra. Håll tillgodo med lite viktigt vetande. Och kul var det att leverera det!

– Finns det något killnamn som du tycker är så trist och fult att du skulle skämmas för hans namn om han var din kille?

Där har jag STOR fördragsamhet. Att jag trodde att min nuvarande man hette Kent-Anders de första två veckorna av vår relation säger väl det mesta. Han heter ju Kent.

– Om du fick välja ett enda av dina ex att tillbringa ytterligare en natt tillsammans med, vem skulle du då välja?

Inget slår min EXisterande. (Där var jag visst både vitsig och avledande, minsann…)

– Finns det någon dialekt som du tycker är så ful och osexig att du skulle ha svårt för att inleda ett förhållande med en kille med denna dialekt?

Men hallå! Jag är östgöte! ”Inte kasta sten i glashus” och allt det där. Är ganska härdad vad gäller osexig och ful dialekt mao. Stor fördragsamhet där också alltså.

– Om du var tvungen att välja mellan att aldrig mer i ditt liv få använda någon typ utav smink eller att aldrig mer få läsa en bok, vad skulle du då välja?

Skulle inte överleva ett liv utan böcker! Såklart. Och som död har jag ju ändå ingen glädje av det där sminket, om jag nu inte siktar på en karriär som ett vackert lik. Detta dilemma kommer ingen av mina döttrar ha. De har sin pappas ögon och fransar. Den här bilden tog jag när vår lilla sov i vagnen idag:

– Om du var sommarpratare i P1 och skulle berätta en lustig historia hämtad ur ditt liv, vad skulle du då berätta?

Oj, oj, oj. Kanske om förlossningen för sex år sedan, då vi fick vår första flicka. Min man skulle badda min svettiga panna. Med BADDA tycker jag menas liksom att ömt dutta lite. Inte min kille inte. Han gör saker rejält han. Ordentligt. Så han blöter en hel handduk (stor) och LÄGGER PÅ mitt huvud. Det enda jag kunde tänka på var hur icke-stylish detta var. Skitsamma med med funktionalitet och hur sval jag nu blev. Ta bort! Bara.

Fåfäng? Jag?

Om det ska pratas om något känslosamt och dramatiskt i programmet så skulle jag berätta om då vi fick vår andra flicka. Men det är en annan historia…

– Om du inte får nämna en kändis, vem är då världens snyggaste kille?

Givet! Min man. Jag är gift med en korsning mellan Marcus Schenkenberg och Torsten Flink ju! Kolla själva:

– Vet du vad din mormors mamma och din farmors mamma jobbade med?

Tyvärr inte. Skäms lite. Men jag tror att de var hemmafruar. Nej förresten. Kanske mormors mamma jobbade på fabrik i Norrköping… Kan hända att jag hittar på. Återkommer där.

– Skulle du våga sätta 100.000 kronor på att du utifrån ett klassfoto kan nämna både för- och efternamn på alla klasskompisar från mellanstadiet?

Japp. Lätt. Try me!

– Nämn något som du gjort och ser tillbaka på och tänker ”Hur kunde jag vara så jävla dum!?
Oj, oj, oj. Igen. Kanske då jag och en väninna (inga namn nämnda) åkte utan bälte, liggande horisontellt i något slags stuvutrymme på en sportbill, sträckan mellan Santa Barbara och Los Angeles. Men känslan att susa fram med Extreme (så hette de va? – hårdrocksbandet med More than words-hitballaden ni vet) och The Doors på högsta volym, in på Sunset Boulevard – den känslan var fantastisk!

– Finns det något yrke som nästan automatiskt gör även den torraste kille lite mer spännande och intressant?

Svaret måste bli musiker!

– Villa, hund och Volvo eller lägenhet i city, utekvällar och cykel. Vilket tror du stämmer bäst överens på ditt liv om fem år?

Villa, hund och Volvo tror jag kan stämma ganska exakt. Jag är en hemmaråtta och älskar det livet. Bara jag får göra lite utflykter som innebär utekvällar i city! Cykla kan jag inte för jag har gikt. Gikt i knäna.

– Om alla dina tidigare pojkvänner skulle sätta sig i ett rum och komma överens om din absolut sämsta egenskap, vad tror du då dom skulle komma fram till?

Har inte så många gamla pojkvänner! Har varit tillsammans med min hombre i sexton år. Så alla mina dåliga egenskaper från den tiden är preskriberade! Haha. Och nu har jag inte några längre.

– Om du var tvungen att byta hem med någon av dina tjejkompisar, vems hem skulle du då föredra?

Får jag säga en kompis som egentligen från början är flickvän till en kompis till min man? Nina? Ja det får jag! Hon och David och dottern bor i en FANTASTISK etagevåning med utsikt över havet och hela Sitges. Tror tyvärr inte att de vill byta med vårt radhus…

– Vad är det absolut konstigaste stället du har varit tvungen att kissa på?

Utanför det kungliga slottet. Vakten som jagade oss därifrån tyckte också att det var ett konstigt ställe. Uppenbarligen. Han sprang fort och bar vapen.

– Vem av tjejerna i rummet skulle med störst sannolikhet kunna tänkas bli statsminister?

Jag är enda tjejen i rummet (de andra sover)! Och ett riktigt stadsministerämne om jag får säga det själv 🙂

Kvinnodagen!

Jag läser i DN att en av sju (!) kvinnor i Niger dör av komplikationer vid graviditet och förlossning! (I Sverige dör en av 17 400.) Varje MINUT dör en kvinna i vår värld, i vår samtid, till följd av obefintlig mödravård och osäkra aborter!

Och det handlar inte om okunskap att alla dessa kvinnor dör, utan om resurser. Och, som jag förmodar, fördelning av resurser. Heja projektet ”Unite for women” som anordnas av RFSU. Och alla andra som sprider kunskap och organiserar stödinsatser för detta!

För mig väcks minnen till liv när jag läser den fruktansvärda statistiken. För drygt två och ett halvt år sedan födde vi vår andra flicka. Jag var lugn inför förlossningen eftersom vår första tjej kom till världen under relativt odramatiska former. Det gjorde såklart helvetiskt ont och så, men det hela var över på några timmar. Sedan var hon hos oss.

Den här gången blev det annorlunda. Barnets hjärtljud gick, redan vid förlossningens start, ned litegrann vid varje värk. Det gjordes ingen stor sak av det. Så kan det tydligen vara. Efter ett tag fick jag värkstimulerande dropp för att få fart på det hela. Och epidural.

I lugn och ro börjar jag vandra omkring i förlossningssalen. Pratar med sambon. Dansar till och med litegrann. När plötsligt barnmorskan rusar in med ett koppel av människor i hälarna. Hjärtljuden på barnet har gått ner. För mycket. Inte bra. Jag får lägga mig på britsen och blir vänd hit och dit. De försöker hitta en ställning för min kropp som gör att barnet hamnar i en annan position. Det funkar. Hjärtljuden tar sig och alla försvinner ut igen.

Det dröjer en stund till, sedan händer det igen. Ett gäng människor kommer infarande och börjar vända och vrida på mig. Den här gången tar det längre tid. Fortfarande inga hjärtljud? Jag ser hur de tittar på varnadra. Ingen ser lugn ut. Snarare verkar de sammanbitna och stressade.

Jag lyssnar på den fina undersköterskan som sitter vid mitt huvud och säger att ”det är ingen fara”. Tror inte på ett ord av det hon säger. Jag ser ju hennes snabba och undrande blickar på de som grejar med min kropp.

Så hör jag läkaren sammanbitna röst:
”Det här barnet måste ut. Nu.”

Slangar och instrument slits ur min kropp och några börjar springa iväg med sängen jag ligger på. Sambon får inte följa med. Och jag tänker att nu är det kört. Skulle det bli såhär!? Allt känns overkligt och jag är övertygad om att barnet i min mage har dött. Korridorer. Hissar. Ett operationsrum.

På ”ett, två och tre” lyfter de mig från sängen upp på operationsbordet. Jag hinner fråga om jag får vara vaken. Jag får ett nekande svar och hinner tänka att jag ALDRIG kommer att kunna somna – innan allt blir svart.

När jag vaknar få jag veta att vi fått en liten flicka. Och att hon klarat sig utan någon som helst påverkan! När de lyfte ut henne såg de att navelsträngen var virad två varv kring hennes hals och ett varv kring pannan! Under förlossningen kom den i kläm på vagen ut och syrestillförseln snörptes av. Jag gråter av lycka och tacksamhet över vårt barn. Tack alla fantastiska sjukvårdsmänniskor! Tack för att vi bor i Sverige. Och i Stockholm. Hur hade det annars gått…?

Idag är det den internationella kvinnodagen. Då tänker jag att vi bor i ett land som har kommit långt. Även om det finns mycket kvar att göra!