Så här tycker Maria Tomsby, en av grundarna av skrivsajten 1av3:
”Nu har jag precis läst ut Susanne Bolls bok Morgongåva. Gastkramande otäck, vilken film den skulle kunna bli! Ibland klarade jag knappt av att läsa för att den var så spännande och läskig! Liiite puts på vissa delar, men en bra story och skickligt uppbyggd. Bra jobbat!!”
🙂
Sedan jag skickade iväg manuset innan sommaren har jag mer eller mindre helt släppt tankarna på det. Bebisen blev flygfärdig och medan det testat sina egna vingar har jag försökt skriva en tredje bok. Vilket har visat sig vara svårare än jag trott.
Jag har inte ens velat skriva om krampen här på bloggen eftersom jag varit rädd att den skulle förvärras. Inte helt logiskt tänkt, jag vet 🙂
Skrivtorkan (som inte varit TOTAL, men ganska omfattande) börjar nu tack och lov lätta. Delvis tack vare de kloka ord och råd jag fått från fina författare jag träffat i vimlet under hösten:
– skriv vad som helst, bara du skriver
– skriv något varje dag
– skriv om att inte kunna skriva
Till exempel.
Mitt andra manus utspelar sig precis innan och runt jul. Det utspelar sig på några av de platser i Stockholm där jag brukar befinna mig. Det berör känslor som brukar väckas inom mig.
Och plötsligt, nu i veckan, vaknade karaktärerna till liv igen. De som jag tycker så mycket om. Som berör mig så och som jag inser att jag saknar. Saknar väldigt.
Jag minns med ens tydligt hur det var att skriva de två första böckerna. Hur orden flutit och historien utvecklats. Hur karaktärerna utkristalliserats och blivit levande. Jag minns den där världen som jag tidigare haft enkel tillgång till, som delvis slutits under hösten.
Den världen är nära nu igen. Dörren står på glänt. Och jag skriver. Inte mycket, men jag skriver.
Delvis tror jag paralyseringen berott på den där otåliga väntan på bedömning. Nu har jag blivit bedömd. Refuserad på vissa håll och väl mottagen på andra. Jag väntar fortfarande på besked, men tänker INTE låta det begränsa mitt skrivande.
Och manus två ska bli en bok. På ett eller annat sätt 🙂
John Eyre har gjort ett toppenjobb med både omslaget och den piffade inlagan!
Nu kan man även köpa Morgongåvan till det facila priset 98 kronor. Se mejladress och mer information här till höger.
Har du ännu inte läst Morgongåvan? Eller känner någon som inte läst? Då är julklappen given 🙂
…visa upp mina makalöst fina små lucior här. Och nu. Dela-lusten tampas med integritets-beslutet och integritets-beslutet vinner. Väldigt fina var de i alla fall. I både skol-lussetåget och dagis-lussetåget.
Alla små lucior, tomtar, pepparkaksgummor/-gubbar, tärnor och stjärngossar var förstås ljuvliga!
De skred försiktigt in. Som ett pärlband av ljus i mörkermorgonen. Och mörkereftermiddagen. De sjöng och tippetappade. Gjorde rörelser och funderade på hur de samtidigt skulle hålla ljusen. Eller händerna ihop. De flesta leende med en uttrycksmix av stolthet/blyghet. En del med stor inlevelse. En del sjöng inte alls utan tittade istället fascinerat och storögt på oss föräldrar och syskon. Pedagogerna dirigerade och styrde upp. Sången landade emellanåt i den där underbart skeva kanon som uppstår när de längst till höger inte hör de till vänster. Och tvärtom. Underbart!
Och jag rördes, mimade med och tokvinkade. Såklart. Fast jag bestämt mig för att inte göra det. Tokvinka.
Väl hemma pyntade kidsen peppisar och vi eldade brasa. Och det här blev banne mig den finaste luciadagen på många, många år! (Det där året när jag var sexton år och Motalas lucia är något svårtoppat. Det. Var STORT 😉 )
försökandes räkna ut hur många Morgongåvor som fortfarande är ute på vift (på kommission).
SÅ tråkigt. Och inte blir man (jag) piggare av ovanan att dra på sig (mig) mjukbrallor så snart man (jag) lämnat kidsen på dagis/skola. Det är tur att det finns kaffe och snygglussebullar. Mindre tur att lunchen bestod av micrad pommes…
Sjuåringen är pigg nu. Hör fortfarande urdåligt (hör inte vad man säger i normal samtalston då man befinner sig i samma rum), men så kan det tydligen bli efter en rejäl öroninflammation. Är det någon av er som hälsar på här på bloggen som varit med om det? Eller har barn som varit med om det?
Denna hörselnedsättning ledde till viss nervositet i morse. När det var dags att gå till skolan efter en veckans sjukfrånvaro. Men en av fritidsledarna lovade att prata med fröken, så hon kanske kunde få flytta fram lite i klassrummet. Pluttan!
Och redan nu – klockan två – ska jag pila iväg och hämta mina små liv. Eftersom det är penicillindags.
Sedan ska jag svida om från pyjamasbrallor till något mer pingligt. För ikväll blir det julfest minsann 🙂
Hon hjälper någon som behöver det. Alldeles här. Alldeles nu. I Sverige.
Fyraåringens:
Sjuåringens:
Snartfyrtioåringens:
Barnen degade hej vilt. Jag servade, torkade och röjde. Barnen rullade. Jag rullade. De babblade glatt om sina konstverk. Hällde ut alla non-stops. Jag svettades. De skrattade. Jag plockade.
Och bullarna blev urgoda! Mot alla odds. Jag tror det var mitt livs andra lussebullbak. Förmodligen inte det sista 🙂
Sjuåringen har fattat grejen med läsning. Böcker. Sitter uppkrupen i fåtöljen långa stunder, helt uppslukad av den bunt vi lånat (hyrt) på bibblan. Här är de vi ”hyrde” igår. Bunten till höger är läst:
Och så har hon styrt upp sina böcker i barnbokhyllan. Hon limmade dit lapparna… :
Jag minns så väl hur det var. Att vara bokmal. Vilket jag var ända fram till dess jag fick barn (och blev mingelberoende 😉 ). Den där världen som öppnar sig. Tiden och rummet som försvinner och man tar in något helt nytt. Genom orden, som förvandlas till bilder som ger tillgång till sagorna. Så härligt!
Hon mår bättre nu. Hör väldigt illa, men febern är nere och energin är tillbaka. Skönt.
Nu behöver jag barntid. Är inte van att vara borta så mycket som jag varit på kvällarna den sista tiden Igår hann jag bara hämta mig från det fantastiska julbordet innan jag satt på Olé Olé med ett gäng tapas och ett glas rött. Och två gamla dagisföräldrakompisar 🙂
När jag kom hem var barnen fortfarande vakna, så jag kröp ner hos den lilla. Jag var kall och hon var varm där under täcket. Trampade frenetiskt med sina små fötter mot mina kalla ben för att värma.
”Jag älskar dej”, sa jag.
”Ja älstar dej me”, sa hon.
”Jag är så glad att få vara din mamma”, sa jag.
”Ja ä dlad att få vala ditt ban”, sa hon.
Sedan var det tyst en stund.
”Om du vill plata (prata) me mej inatt tan du bala vätta (väcka) mej. O plata.”
Närapå gullighetsöverdos 🙂
Nu hänger vi bara härhemma hela helgen. Och pratar. Och pysslar. Och myser. Och läser!
Här för lillesyrran:
Tillsammans med ett gäng eminenta författare!
Lars Rambe och Sandra Gustafsson
Simona Ahrnstedt, Magnus Zaar och Pernilla Alm
Karin Berg och Varg Gyllander
Desserten! Herregud – desserten!
Jag och Manne Fagerlind 
Vargen 
Uppsträckt och uppspelt.
Tjusiga Åsa Hellberg 
Strawberry Daiquiri. Och med den stängde vi baren 🙂
Tacka alla för en fin kväll!
Idag har vi helg i vår familj. Alla lediga (somliga lite sjuka), eftersom mannen jobbar lördag och söndag. Vi brukar inte göra så, men borde verkligen. Annars blir de här veckorna så makalöst lååååånga!
Just idag passade det bättre än någonsin att bara hänga. Härhemma. För nu har jag kunnat ladda ordentligt för ikväll. Då det måhända bästa julbordet genom tiderna kommer att gå av stapeln! Är så uppspelt 🙂