Månad: juli 2010

Vi har en treåring i familjen! Och det firas bland annat med sexåringens egentillverkade tårta (nästan iaf, jag assisterade bara lite med gräddvispning och jordgubbs-skölj). Med (färdigköpta) chokladbottnar och mosad banan-fyllning. Mumma!

Dagens skönaste kommentar står 6-åringen för. Under en cykeltur i eftermiddags får vi syn på några som ställt upp sin husbil på en parkeringsplats. En kvinna sitter utanför vid ett campingbord och fikar (i bikini). Det ser onekligen lite udda ut. Och ganska grått och trist i jämförelse med alla vackra platser man SKULLE kunna ställa upp husbilen på härute. Tänker jag tyst.

Medan dottern på intet sätt tänker hymla med vad hon tycker om detta galna val av campingplats. Högt och på ganska bred stockholmska kläcker hon ur sig:

– Men vad tråkigt att campa DÄR. I bikini. Jag skulle hellre leva med en flock vargar!

Jag hukar mig, hoppas att kvinnan inte hört och skrattar åt hennes kommentar. Var får hon sina idéer ifrån!?

Senare ikväll var jag ju såklart tvungen att fråga. Hur hon tänkte när hon sa så? Och svaret är ju bara så självklart:

– Orup!

(Jag blir hellre jagad av vargar, dodododo…)

Igår hade vi en jättefin eftermiddag på Kolmården. Lagom varmt och glada barn (och vuxna)!

Jag önskar bara att jag kunde sluta med mina katastroftankar typ: Tänk om det börjar brinna (under delfinshowen), vart ska då alla dessa människor ta vägen? Hur komma uuut!? Ryker det inte lite? Och snälla piraten – släck facklan!
Eller, uppe i linbanan: Oj vad det blåser. Tänk om linbanan gungar för mycket, lossnar och kraschar! Sånt har man ju hört kan hända. Eller?
Eller, den kanske mest långsökta katastroftanken: Tänk om getterna och grisarna som barnen får klappa helt enkelt tröttnar på att bli jagade, tvångsmatade av små barnahänder, och brutalt klappade. Och löper amok! Börjar jaga barnen, stångas och bitas!!

Jag vet… Jag måste skärpa mig…

Coola djur!Coola tjejerBamseland från ovan. I linbanan…

Kan hända att vi har Stockholms finaste rosor!

På dagsutflykt till Söderköping, som är så vackert… Och det jag lägger krut på att fota är detta! Dessa hutlöst dyra – men fantastiskt goda – glassar. Införskaffade på glassattraktionen Smultronstället vid kanalen. Och så undrar jag varför vågen är så taskig mot mig…

Mina föräldrar har byggt en liten stuga på sin tomt där vi får bo. Och där har vi spenderat större delen av somrarna de senaste åren! Här syns litegrann varför.

Efter bara ett par dagar ”hemma” i vårt semesterparadis åkte jag och lilltjejen till Motala med mina föräldrar, medan sambon och vår stora flicka åkte till hans föräldrar i Tärnsjö.

Vi hann njuta av en eftermiddag på stranden innan hon blev sjuk. Febrig och eländig i värmen stackarn… Efter lite penicillin blev hon bättre, men hostar fortfarande. Då och då tills hon… ni vet… Segt!

Jag blir så nostalgisk av Varamon, som stranden heter. Jag är uppväxt precis i närheten och har spenderat varenda sommar i det där klara, kalla, vattnet. Med fötterna nedgrävna i den där ljust bruna och finkorniga sanden. Byggt sandslott och plaskat runt som liten.

Och senare vandrat längs med den. Varamostranden. Varamon.

Som tonåring vandrade jag i solen med kompisarna. Fram och tillbaka längs gångbanan. I bikini med indragen mage och komplex för min längd. Jag försökte alltid gå närmast stranden eftersom gångbanan lutade lite däråt och då såg jag kortare ut… Så synd med alla dessa komplex! Idag kan jag inte se att det var något fel på vare sig min mage eller längd!!

På kvällarna vandrade vi längs samma strand. Fram och tillbaka… Jag minns bara de fina kvällarna, men säkert vandrade vi i regnrusk också. Mellan Lindgården – eller ”lejngårn”, som vi sa 🙂 – och Sjövik. Strandrestarangen. Bort längs stranden. Och tillbaka.

Så höll vi på. Spanade och pratade. Gick och gick. Satt en stund på någon bänk. Var kär. Åt glass. Fikade på Vättershall! Världens mysigaste strandfik med världens godaste frallor som de bakade själva. Sedan tillbaka till handduken en sväng. Vi vågade aldrig ligga precis nedanför flaggstängerna. Bland de coolaste stranddjuren. Vi låg alltid en bit bort. Men i närheten med bra uppsikt och utsikt!

Resten av året, och åren, promenerade jag också ofta längs stranden. Ensam eller med mamma, pappa, brorsan eller någon kompis. Påklädd och med en mer avslappnad hållning… Och ofta för att lufta hjärnan efter läxläsning. Jag var både en pluggis och bokmal!

Nu sitter jag med min egen lilla unge på samma strand. På familjedelen. Långt borta från flaggorna och de coola ungdomarna. Som vandrar. Nej, jag sitter bland pensionärer och barnfamiljer. I en ihopfällbar solstol!! Och tittar på när hon bygger dropp-slott. Det känns fint.

Såklart är jag lokalpatriot vad gäller Motala, men RENT OBJEKTIVT kom den för bara ett par veckor sedan tvåa (efter Sandhammaren) i en tävling som DN hade om vilken som är Sveriges vackraste strand. Så det så!

Nu är vi hemma och har bra uppkoppling. Så här kommer en uppdatering från de senaste veckorna i en semestrande gammalpsykologochjournalistochnästanförfattares liv:

På väg hem från Karlshamn passerade vi Gränna. Och där finns som bekant en polkagrisfabrik. Inte att missa! Den där trög-mjuka konsistensen smeten/degen har när han jobbar med den verkar så härlig. Jag skulle vilja testa att göra en egen gris!

Vi – som är smått fascistiska föräldrar vad gäller LÖRDAGSgodis – mumsade polkagris hela resterande bilresan. En fredag! Helt galet 🙂

Hej alla trogna bloggläsare! Der har blivit förskräckligt långt mellan inläggen den senaste tiden. Det beror delvis på värmen och en nedkopplad semesterhjärna, men framförallt beror det på en dålig ”dong”. ”Dongen” ska uppdateras i helgen och efter det, mina vänner, blir det blogga av 🙂