Motala

Efter bara ett par dagar “hemma” i vårt semesterparadis åkte jag och lilltjejen till Motala med mina föräldrar, medan sambon och vår stora flicka åkte till hans föräldrar i Tärnsjö.

Vi hann njuta av en eftermiddag på stranden innan hon blev sjuk. Febrig och eländig i värmen stackarn… Efter lite penicillin blev hon bättre, men hostar fortfarande. Då och då tills hon… ni vet… Segt!

Jag blir så nostalgisk av Varamon, som stranden heter. Jag är uppväxt precis i närheten och har spenderat varenda sommar i det där klara, kalla, vattnet. Med fötterna nedgrävna i den där ljust bruna och finkorniga sanden. Byggt sandslott och plaskat runt som liten.

Och senare vandrat längs med den. Varamostranden. Varamon.

Som tonåring vandrade jag i solen med kompisarna. Fram och tillbaka längs gångbanan. I bikini med indragen mage och komplex för min längd. Jag försökte alltid gå närmast stranden eftersom gångbanan lutade lite däråt och då såg jag kortare ut… Så synd med alla dessa komplex! Idag kan jag inte se att det var något fel på vare sig min mage eller längd!!

På kvällarna vandrade vi längs samma strand. Fram och tillbaka… Jag minns bara de fina kvällarna, men säkert vandrade vi i regnrusk också. Mellan Lindgården – eller “lejngårn”, som vi sa 🙂 – och Sjövik. Strandrestarangen. Bort längs stranden. Och tillbaka.

Så höll vi på. Spanade och pratade. Gick och gick. Satt en stund på någon bänk. Var kär. Åt glass. Fikade på Vättershall! Världens mysigaste strandfik med världens godaste frallor som de bakade själva. Sedan tillbaka till handduken en sväng. Vi vågade aldrig ligga precis nedanför flaggstängerna. Bland de coolaste stranddjuren. Vi låg alltid en bit bort. Men i närheten med bra uppsikt och utsikt!

Resten av året, och åren, promenerade jag också ofta längs stranden. Ensam eller med mamma, pappa, brorsan eller någon kompis. Påklädd och med en mer avslappnad hållning… Och ofta för att lufta hjärnan efter läxläsning. Jag var både en pluggis och bokmal!

Nu sitter jag med min egen lilla unge på samma strand. På familjedelen. Långt borta från flaggorna och de coola ungdomarna. Som vandrar. Nej, jag sitter bland pensionärer och barnfamiljer. I en ihopfällbar solstol!! Och tittar på när hon bygger dropp-slott. Det känns fint.

Såklart är jag lokalpatriot vad gäller Motala, men RENT OBJEKTIVT kom den för bara ett par veckor sedan tvåa (efter Sandhammaren) i en tävling som DN hade om vilken som är Sveriges vackraste strand. Så det så!

4 reaktioner på ”Motala”

  1. Jag jobbar på att vi ska få behålla andra platsen. Vi vill väl inte bli nr.1 eftersom då blir stranden fullsmockad, eller?????

    Glöm inte bort Varamon.

    /Johan Nopp

  2. Härligt inlägg Susanne. Garvade gott åt “Lejngårn” 🙂

    Jag var förresten där och badade lite i somras också och skulle tro att vi hade vårt läger 10 meter från där du fotat så visst känns flaggstängerna avlägsna!

    Lev väl!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *