Angående Anna Wahlgren och Felicia Feldt

Så håller jag med Katerina Janouch i hur hon resonerar i Sofias intervju på Debutantbloggen.

Katerina Janouch har skrivit om det här också. Om att Anna Wahlgren borde tacka sin modiga dotter!

Visst lider jag med Anna Wahlgren. Att bli utlämnad på det här sättet måste vara fruktansvärt.

MEN

Jag tycker att Felicia Feldt (pseudonym) har rätt att berätta sin historia, för det har Anna Wahlgren gjort. Under många år och på olika sätt.

Felicia Feldt skriver nu om den grymma verklighet hon har upplevt. Den som ingen såg? Den som många borde ha sett?

DET kan vi lära oss något av, eller hur? Att vi måste våga se. Och reagera.

För övrigt har jag generellt svårt för “uppfostringsmetoder”.

Vill ni veta vad jag tror?

Jag inte bara tror – utan jag är helt övertygad om – att det handlar om att se och försöka förstå just det unika barn man fått. De är ju olika, som bekant, de små liven. Har olika behov.

Självklart? Kanske det. Man kanske inte för alla.

Och det handlar om att lyssna inåt. Att inom sig finna hur man ska möta sin lilla unge. Och hur man på bästa sätt kan guida henne/honom genom livet.

Flummigt? Kanske det. Men jag skriver det ändå.

Visst är tips och metoder bra, men bara om de passar en själv och det barn man fått. Femminutersmetoden passade till exempel inte den här blödiga mamman 🙂

Inte lätt. Men det ska det väl inte vara? Det ÄR inte enkelt att vara förälder. (Eller människa för den delen.) Det måste vara den svåraste (och mest fantastiska) uppgift livet har att erbjuda.

Den perfekta föräldern finns inte. Såklart. Alla har vi fel och brister. Men vi kan göra vårt bästa för att se våra barn, se oss själva och försöka vara så bra föräldrar vi bara kan. Det är vi skyldiga de barn vi valt att sätta till världen. Tycker jag.

Och kör man fast får man söka hjälp. Kanske gå i terapi. ÄLSKAR terapi. Alla borde få chansen att gå i terapi!

När mina barn blir stora. Och vill skriva en bok om mig. Så önskar jag att jag kan säga som Katerina Janouch:

“Jag har varit snäll och gett mina barn all min kärlek och funnits till för dem och varken supit eller misshandlat dem på något sätt. Så varsågod ungar, skriv på. Mamma älskar er rätt in i evigheten.”

Och så hoppas jag att jag kan be om förlåtelse för de misstag jag gjort. De som jag garanterat gör. Fast jag gör mitt allra bästa för att vara en så bra förälder jag bara kan 🙂

13 reaktioner på ”Angående Anna Wahlgren och Felicia Feldt”

  1. Jag tänker att uppfostringsmetoder som jag tänker om skolan, det finns inga enkla lösningar och som du skriver, inga metoder som funkar på alla. Ändå handlar debatten ofta om tydliga regler och hårda tag, något som jag tycker att både Anna Wahlgren och Jan Björklund står för. Det är både synd och dumt.

  2. Jag håller med dig om allt! Femminutersmetoden var aldrig något alternativ här heller, den kändes fel ända i märgen. En annan grej som strider mot de flesta råd är att jag har aldrig velat neka mina barn att sova i min säng. Rätt eller fel? För mig kändes det i alla fall rätt att ge barnen all närhet de ville ha och jag kunde mäkta med.

    Det var en intressant intervju med Felicia Feldt på P1 häromdagen. Ett tips om du inte redan har hört den.

  3. Jag håller med dig helt. Det finns ingen “metod” som passar alla. Varje barn har sina egna behov som ska mötas på ett bra och tryggt sätt. Jag tror att man klarar och vet mer än man tror när det gäller sina barn, om man vågar lita på sig själv och vad man tror är rätt. För sig själv och för sitt barn.

  4. Vad alla är kloka! Jag kan bara hålla med.

    Vi har använt Anna W’s nattningsmetoder (fast modifierade efter eget tycke) och har nu en ständigt glad bebis som gått från att sova alldeles för lite till att sova 15 timmar/dygn utan knussel.

    Intressant jämförelse med skolan! Om bara politikerna kunde förstå lite bättre hur undervisningsklimatet behöver utvecklas.

    kram Frida

  5. Jag tycker det är viktigt att skilja mellan “neurotiska föräldrar” som gör sina misstag men överlag är OK, och sådana som Anna Wahlgren, som är personlighetsstörda. Har självt växt upp med en senare. Det bästa man har att göra med sådana är att tacka för sitt, de är “toxic” och förändras aldrig. Något är fel på DJUPET och ingen terpai kan fixa dem…

    Känner mig tacksam mot Felicia. Och att hon också säger att man kan försonas med tanken att man aldrig kan förlåta, bara acceptera att det hänt, läka och gå vidare.

  6. Kirsi Häkkinen

    Jag förstår inte varför små barn borde sova ensam i sin egen säng, när två vuxna inte vill sova ensamma i sina sängar i olika rum – om de inte är osams.. 😮
    Den enda metoden jag har försökt använda i mina barns uppfostran är att behandla dem som vilken annan vuxen medmänniska som helst. Jag skulle inte skrika åt de vuxna, inte slå dem, inte kränka dem, inte ignorera dem etc. Så varför skulle jag göra så mot mina barn?
    Anna Wahlgren har förresten inte lämnat ut offentligt bara sig själv, sina barn och sina män utan även sin egen pappa (=slagmaskinen). Så vem är hon att prata om ”heder och ära”? Hon som dessutom offentligt anklagade Felicias pappa för att vara en våldtäktsman…
    Vad beträffar Katerina Janouch så liknar hennes liv på många sätt Anna Wahlgrens. Framgångsrika föräldrar som kanske hade hoppats en akademisk karriär åt sina döttrar och det kanske är detta som döttrarna försöker kompensera med sin självutnämnd”expertis”?
    Båda två har levt i kaotiska förhållanden och istället för att gå i terapi har de skaffat fler barn. Även Katerina Janouch har lämnat ut sin man (och sina barn) när hon har berättat om missbruket, slagsmålen, skriket och bråket offentligt.
    Båda två vill framhäva sig som starka kvinnor, men båda två har varit väldigt beroende av sina män – Katerina av sin man och Anna av sina män..
    Istället för att fråga goda råd av andra angående ”hur man gör” har båda damerna velat ge goda råd till oss andra angående hur man ska leva sitt liv och uppfostra sina barn.. 😮
    Dessutom tycks båda två vara övertygade om att de själva har lyckats med uppgiften att vara goda föräldrabilder. Anna Wahlgren tror inte att de ständiga flytten och uppbrotten har påverkar just hennes barn. Hon har ju stått för stabiliteten i barnens liv..
    Katerina Janouch är också övertygad om att just hennes barn inte har tagit skada av att tvingas vittna de ständiga slagsmålen mellan henne och den missbrukande pappan. I andra familjer säger man att misshandel mot en av barnens föräldrar ska betraktas i själva verket som barnmisshandel – men det kanske inte gäller om den som slår är en kvinna?

  7. Hej! Håller med dig fullständigt om hur du resonerar kring barnuppfostran. Jag tänker också att de självklart ska behandlas som vilken annan vuxen medmänniska som helst! (Och de har sovit i våra sängar när de velat/behövt det). Jag är inte alls så insatt i Anna W´s tidigare böcker och inte heller i Katerina J´s historia. Men som jag förstått det finns det stora skillnader i hur de ridit ut sina “kriser”? Katerina lever till exempel fortfarande med sin man. Och så uppfattar jag henne som väldigt rak och klok 🙂

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *