Det där med blommor och bin trodde jag att min dotter hade koll på efter det här samtalet.
Men! Härom dagen funderade hon högt kring det där om hur barn egentligen blir till. IGEN. Lillesyrran var med och pratläget var inte idealt. Tyckte jag och parerade ämnet. Och tänkte att vi får prata om det någon annan gång, i lugn och ro. (Jag VET att man ska fånga upp och svara på barns tankar när de kommer naturligt, men nu sparar vi lite på det. Ändå.)
Så igår råkade jag höra ett samtal mellan dottern och en kompis som följde med hem från skolan. De gick framför mig och treåringen och småpratade.
Min sjuåring deklarerade att hon INTE vill ha barn (är lätt avskräckt av sin systers entré till livet…), medan kompisen sa att hon vill ha åtminstone ett. Och då hör jag det. Ordet.
”Men då måste man kn…a”
Alldeles tydligt såg kompisen (som har storasyskon) inte fram mot just detta moment.
Dottern:
”Va?”
”Man måste kn…a om det ska bli barn.”
Varvid min lilla oskuldsfulla älva vänder sig till sin likaledes oskuldsfulla mor. Och ger mig en förtjust-förskräckt-frågande blick. Lätt chockad. Tror jag. Och jag kommer inte på ett enda ord att säga. Svara. Inte ett enda!
Sedan bytte de ämne.
Nu väntar den spännande fortsättningen. It ain´t over yet… 🙂