Kärlek

Mina första minnen av att vara kär är från då jag var 9-10 år. Jag minns fina ögon, blyga blickar och fnitter. Jag minns klassfester med revbensspjäll, läsk och popcorn. Jag minns spända tryckare med kortare killar (jag var rätt lång) vars hår luktade gott och kittlade i näsan. Jag minns pirret, jag minns fråga chans och jag minns känslan av något nytt. Något spännande.

Vi bytte partners rätt friskt. Var liksom kära i flera samtidigt och hängde inte läpp särskilt länge när någon gjorde slut. Frågade istället på någon annan. Och att vara ihop gjorde ingen större skillnad mot att vara som vanligt med varandra – klasskompisar eller kompisar helt enkelt. Kanske höll man handen någon gång…

På högstadiet blev man mer kär i en person i taget. Jag var (mer eller mindre) kär i samma kille hela högstadiet. Jag var så kär! Han var blyg, snäll och rolig. Vi pussades på en fest. Det var STORT. Oförglömligt. Jag tror att vi var ihop ett tag. Allt flöt liksom litegrann, men jag minns att jag blev ledsen när han blev ihop med en annan.

Min dotter är bara sex år och ohjälpligt kär sedan något halvår tillbaka. Jag har försökt tona ner det hela. Jag har sagt att det viktigaste är ju att man är kompisar och har kul. Att man leker bra ihop.

Men för henne handlar det om kärlek. Verklig kärlek. Hennes hjärta “slår så det nästan känns utanpå kroppen” och hon “blir alldeles varm när han är i närheten” 🙂 Hon har skrivit kärleksbrev och gett honom ett glänsande rött hjärta (julgranspynt). Rodnande har han emottagit hennes ömhetsbetygelser. Första gången hon berättade att hon var kär i honom svarade han. “Säg aldig mer sådär!”

Med hängande huvud har hon då och då konstaterat att han inte är kär tillbaka. Han verkar vara kär i någon annan. Men dysterheten har alltid varit kortvarig. Hennes kärlek har bestått.

En dag i våras kom hon hem från dagis med ett litet ljusblått kärleksbrev. Från Honom. Några dagar senare sätter de sig i en buske och “pratar om sin kärlek” och han säger att han kanske vill pussas. DET tycker hon verkar äckligt!

Så igår på tunnelbanan på väg från Gröna Lund berättar hon plötsligt:
– Nu har vi pussats.
– Oj då! Närdå?
– I onsdags. I gosedjurs-korgen.
– Nämen jaha. På kinden eller munnen eller…?
– Såhär.
Hon pekar på läppen och smackar till lite.
– Jaha. Oj. Hur kändes det då?
– Det var skönt att få det gjort.
(!)
– Mmhmm! Var det han eller du som ville pussas?
– Han gör som jag säger.
🙂

Lyckat foto?

Såhär märklig lyckades jag se ut när en kamera dök upp på Panos Emporio-eventet. MÅSTE försöka lära mig att se någorlunda normal ut även när det finns en kamera i närheten! Alternaivt jobba på en bra fotolook, för sådär ser jag ju inte UT. Eller? 🙂

Lunch med Simona

Idag lunchade jag med Simona Ahrnstedt – en otroligt bubblande och inspirerande person! Hon är legitimerad psykolog och debuterar nu som författare på Damm förlag. Den 10 juni finns hennes bok Överrenskommelser i bokhandeln.

Vi fick kontakt genom en gemensam psykologbekant som konstaterade att två författande psykologer i hennes närhet valt VÄLDIGT liknande omslag till sina böcker 🙂

Simona beskriver Överrenskommelser som den första svenska boken inom Romance-genren. En genre som är enormt stor i USA. Boken handlar om kärlek och passion i 1800-talets finsalonger om jag förstått det rätt. Jag ser väldigt mycket fram emot att läsa den. En stunds verklighetsflykt i romantikens tecken!


Länk till Damm


Och på väg hem från torget i kvällningen stötte jag på denna fantastiskt fina björk med små nyutslagna och osannolikt illgröna löv. Våren är här på riktigt nu!!!

Panos Emporio premiär

Igår kväll anordnade Skugge & co premiärgalej för Panos Emporios badkollektion 2010. Invigningen skedde på Åhlens City och var generöst anordnad med visning, DJ (Name th Pet), champagne, mojito och en dignande goodiebag (som vi dessvärre missade!).

Jag var där tillsammans med min äldsta vän Camilla (se inlägget “lunch i city”). Vi minglade omkring bland kändisar och andra kulturpersonligheter och hade det bra med varsitt glas bubbel i handen. Kan tänka mig många andra (sämre) sätt att tillbringa en ruggig måndagskväll. Det känns plötsligt som om det finns hopp om att sommaren kommer i år också!

Panos marknadschef försäkrade oss om att de toksnygga, men minimala, bikinisarna även finns i större storlekar. Och så finns det andra modeller, som möjligen är mer insmickrande för något större kroppar 🙂

Tack Linda o co för en kul kväll!

Här kommer lite bilder från kvällen. Tyvärr fick jag ingen bra bild på Panos himself och inte heller lyckades jag fånga Eric Saade på bild – DET hade gått hem hos sexåringen!

En av de tjusiga modellerna tillsammans med Panos Marknadschef. Cool kroppsstrumpa 🙂Linda Skugge

Vernissage hos Fabiola

Igår fyllde vår höggravida vän Fabiola 40 år, och det firade hon med vernissage på temat BARN. Mysigt mingel med många, just det – barn, tårta, champagne och goda snittar. Pengarna för de sålda tavlorna går direkt till Fabiolas och Lasses fadderbarn i Colombia. Nedan ser ni några av hennes fantastiska alster.

Tavlan med de två syskonen blev vår!

Fredagskalas

I fredags kickstartade vi helgen med kalas för sexåringen med mormor och morfar på besök. Paketet nedan blev en hit! Mormor vet vad hon gillar 🙂
Och istället för tårta, som vi åt i mängder på kompis-kalaset förra söndagen (20 barn och nästan lika många föräldrar = en lyckad tillställning ute i solen) – så gjorde vi “djungelmums”. Det innebär en salig röra av banan, glass, vispgrädde, maränger och kola + chokladsås. Och lite tjusig rosa garnering på det…

Kanske var det den uppladningen som gjorde att sambon tog sig runt ultra-loppet K50 med bravur på lördagen 🙂 Jag tycker verkligen att det är rejält galet att utsätta sig för fem mils terränglöpning på det sättet, men är ändå VÄLDIGT stolt över honom!

Bra bibliotekskväll

Måste ju också berätta att det blev en lyckad kväll på Blackebergs bibliotek i onsdags. Eva hade ordnat allt så fint och Peter från Vulkan väckte säkert fler slumrande författarambitioner. Tack ni som kom!

/Susanne

Träna eller…

…inte träna?

– Neeej, ingen träning för mig just idag tack! Är lite förkyld. Kan inte. Hinner inte…
Vill inte!!

Träning är en obefintlig del mitt liv. Skorna på bilden är flera år gamla och dess oslitna yttre avslöjar en VÄLDIGT låg löpningsfrekvens under deras varande i min ägo. Inte många kilometer i de sulorna inte. Jag tycker helt enkelt att det är jobbigt att träna. Svettigt och läskigt. Ofräsht! Löprundan är för mig en lång sträcka av obehagligt flåsande. Tråkigt, ansträngande och – just det – jobbigt!

Där är jag väldigt otrendig. Jag vet! Men jag tycker ändå att jag får min dos av sund rörelse. Jag promenerar. Ibland ganska långt faktiskt. Jag jagar och bär barn. Och igår kväll var jag väldigt nöjd. Då gick jag på Coop och handlade i säkert en och en halv timme. Är inte det träning så säg!? Inget stillasittande i TV-soffan där inte. Shopping tycker jag för övrigt är en gravt underskattad träningsform.

Jag har liksom inte det där träningsdrivet i mig. Eller tävlingsinstinkten. När jag var liten och friidrottade, så väntade jag vid ett tillfälle in min kompis på en tävling. Så vi kunde springa i mål ihop. Påhejande pappa i publiken blev rätt knäckt tror jag 🙂

Annat är det med min sambo och blivande make. På träningsfronten är vi som natt och dag. Att till exempel springa och spela fotboll är viktiga ingredienser i hans liv. Imorgon ska han springa ett terränglopp på fem mil! Ultra-någonting. Herregud, säger jag bara. FEM MIL. Det är nästan hela vägen till Uppsala!

Där snackar vi en ambitionsnivå snäppet högre än att ta sig runt i korridorerna på Coop.