Fick ett telefonsamtal från dagis idag. Ni vet ett sånt där som gör att man får hjärtklappning och ser katastrofscener framför sig? Bara en kort stund tack och lov, för snabbt fick jag veta att det inte verkade så farligt. Treåringen hade ramlat från ett lågt bord och gjort illa armen. Hon sa att hon hade ont och kunde inte använda den, men tokskrek inte. Hon lekte på med armen liksom hängande utmed kroppen. Puttan!

Hursomhelst blev jag från dagis sida rådd att ringa sjukvårdsrådgivningen och sjukvårdsrådgivningen i sin tur rådde mig att åka in. (Mig därför att mannen jobbar långt bort, inte hade bilen idag och dessutom hade bokat hockeybiljett.)

Så efter en eftermiddag med en hel del grus i maskineriet – 30 minuters väntan utanför sexåringens skola i halv storm på taxi (som saknar bälte till mamma, i mitten därbak, redo med kräkpåse), en halv utspilld drickyoghurt på barnakutens golv som tar mamman en evighet att torka upp, lite mer utspilld drickyoghurt, ett barn med skadad arm som VÄGRAR att både dricka medicinen och ta den i rumpan (vilket en mycket bestämd sjuksyster ordnar tillsammans med liiiidande mamma), brutalhostande andra stackars små kids VÄLDIGT nära mina (jag har streptokockångest) och en vagn som pajar lagom till hemresan (med buss och t-bana). Fyra och en halv timme senare är vi hemma (med näringsriktig Sibyllamat i magarna.) Helt färdig(a)!

Sådär ja. Nu blev bloggen en klagomur för en liten stund …

Hur som helst. Det viktigaste. Och bästa. Och skönaste! Det är att skruttans lilla goa arm är OK. Ett av armens ben tycktes ha hoppat snett i sitt fäste när hon föll, men sedan hoppat tillbaka själv!

Nu – SOVA!

Godnatt alla fina (och ofina). Kram S

känns nästan aktuellt igen …

Grattis Tessan och tack för mysig lunch!Jag fick låna. Man blir ju fånigare än vanligt när man får hålla en sån här liten fining!

… slash musikaliskt geni, erbjöd sig igår att läsa mitt manus. Han var en av de första som läste Morgongåvan också, och kom då med många bra och tänkvärda kommentarer. Så jag är tacksam för tyck från denne Borlängeson ännu en gång

Han heter Tommy och har gjort den här fantastiska låten. Minns ni Stonecake?:

Och Tuesday afternoon

PS Är oerhört nöjt över att ha fattat hur man kursiverar och gör feta bokstäver här på bloggen! DS

Medan treåringen tvättar toan och pryder den med upphittat Geisha-papper, så gör sexåringen snyggsallad!

Skriver följebrev, läser annat samt surfar omkring och söker efter det förlag som ska få den äran att ge ut min bok

Jag befinner mig i något slags mellanland den här veckan. Tar det lungt med ganska gott samvete. Vet ju att jag får feedback på manuset senast måndag, så nästa vecka blir det andra bullar av!

Och så suger jag i mig att en av manusläsarna började läsa på toan igår – hann 44 sidor och tycker att jag utvecklats. Hurra!

Och namnsdagsfika.

Min fina kille sedan 17 år tillbaka (om man ska vara petig så hade vi ett uppehåll någonstans där i början, men det struntar vi i nu) och min MAN sedan i höstas, har namnsdag idag.

Hurra hurra för honom och alla Kentar därute! Ikväll ämnar jag och döttrarna fira våran Kent med bakelsefika.

Här är han vid Montezuma Waterfall för några veckor sedan. I sitt rätta element – naturen – med ett barn på ryggen och en klättervandring framför sig. Livet när det är som bäst i hans värld

Min bebis, mitt manus, har nu skickats till lektör, min likaledes skrivande bloggkompis och en klok killkompis som konsumerar en hel del litteratur. Nervigt, men mest spännande!

Det är ju inte riktigt så att det blir premiärläst, eftersom mannen och grannen (sjuksköterskeexperten) har läst delar. Och läkarkompis Kiki har läst hela (och gillade :-)).

Nu ska jag fira med att gå på Åhlens och shoppa upp mina värdekuponger!

Har man sjungit och dansat en hel kväll måste man faktiskt fylla på lite!
Och så har jag burit. Faktiskt! Högtalare. Kablar. Ställ och stativ. Och den här, ganska fina prylen.

I min värld motsvarar det åtminstone två av de friskispass jag aldrig går på

Godnatt alla fina och stor cyberspacekram!