Susanne Boll

Jag tror att jag möjligen behöver jobba vidare med mina fotografiska talanger.

Härom dagen hade vi en vän på besök och jag visade stolt upp min blogg för honom. Hans första kommentar var att den var snygg. Sedan fick han plötsligt rysningar… Han hade fått syn på den, i min mening – fina, bilden på dotterns bara ben och våra fötter i sanden (se förra inlägget). Han tyckte bilden var otäck. Blåaktig… Och fick likvibbar!

Inte riktigt den stämning jag försökte förmedla 🙂

Jag har också fått erfara att det inte är helt lätt att hitta rätt vinkel och få till det när man ska fota sig själv.

Sambon om bilden på mig själv hos frissan:
– He, he. Den var ju…
– Vadå!?
– Rolig bild!
– Vadå rolig? (Det är ju sådär jag ser ut liksom…)
Han skrattar till lite försonande.
– Jamen du ser lite psycho ut bara!
Lite psycho! Bara?

Den här bloggen har ju kommit att bli ganska vardaglig. Mycket hemmaliv med sjuka barn. Fast det var tänkt att det skulle bli en bokblogg. Vad nu det är… Men kanske smyger sig boktemat in i bilderna!? Morgongåvan är en psykologisk thriller. Jag ser psycho ut. Likdelar… Där har vi kopplingen!

Apropå sjuka barn, så har ju yngsta dottern gått cirka tre veckor (!) på dagis sedan LUCIA eftersom hon dragit på sig både det ena och det andra i sjukdomsväg – vattkoppor, streptokocker och andra, likaledes osympatiska, virus och baskilusker. Nu är båda barnen friska och det var tänkt att hela den här veckan skulle tillbringas på dagis. Sedan är de påsklediga igen nästa vecka. Så var det tänkt. Givetvis visar det sig då att vinterkräksjukan från hell härjar!!

Överväger att ha dem hemma imorgon och på torsdag. Om det inte är försent! Fortsättning följer…

…heter byn där vi bor. Här kommer lite bilder från hotellpoolen + närliggande strand!

När jag var liten åkte familjen till Kanarieöarna på sköna vintersemestrar. Och nu är jag här med min egen familj! Lite otippat med tanke på min globetrotter till sambo:-), men sex timmars flygning till garanterad sol och bara en timmes tidsskillnad är ju väldans bekvämt… Och vi har det jätteskönt!

Det kommer kanske att bli lite glesare mellan blogginläggen den här veckan, men lite bilder lägger jag ut i alla fall. Som här – utsikt från balkongen och strandliv med liten, lyckligt grävande, unge!!

Nu har jag varit på Bobbys Hairstudio och fått rött hår. Rakt hår. Nytt hår. Ny vår!

Jag under en och en halv månads tid försökt att komma iväg till frisören utan att lyckas. Två gånger har jag beställt tid men bokat av i sista stund på grund av att något barn blivit sjukt. Men nu så! Två timmar ego-tid!

Jag kände mig lite som när jag var tonåring när jag satt där i frisörstolen. ”Du behöver kanske inte ta så mycket? Jag sparar till långt. Bara topparna. Ok?”

Skillnaden nu är att jag faktiskt har en väsentlig anledning till att spara!! Jag ska ju gifta mig och bör därmed kunna åstadkomma en riktig ”brudfrisyr”. Hur nu en sådan ser ut… 🙂

En fin ny bekantskap som heter Jojo gav min lilla tjej det här underbara kuvertet med glitterpenna i idag. Vi blev så glada och hon är så himla duktig att jag bara måste lägga upp en bild på det här!

Alla härhemma är trötta efter en natt på Astrid Lindgren och innan det några dygn av oro. Ett sånt här brev piggar upp – tack Jojo!

Kolla in Jojos blogg: www.jojofalk.se

Yngsta dottern är sjuk igen. Riktigt krasslig. Hög feber ända sedan igår eftermiddag. Jag trodde att en öroninflammation skulle märkas tydligt på henne, men icke. Inatt värkde baskiluskerna tydligen hål på trumhinnan! Och febern kämpar på för att besegra inkräktarna i örat. Nu med hjälp av antibiotika…

Hon har mest legat under dagen idag, men en liten stund förströdde hon sig med den här fina gamla leksaken som vi fått av våra snälla grannar! Tack Clara!

Ibland ställs livet på sin spets. Döden skymtar i kulisserna.

Minuterna innan vår yngsta dotter kom till världen (som jag skrev om igår), var ett sådant tillfälle. Just då kunde jag bara anpassa mig till situationen och krasst konstatera att ”nu händer det som inte får hända”. Känslorna kom senare. Och gör det fortfarande. Varje gång jag tänker på det som hände. Och vad som kunde ha hänt.

Vi fick ett liv. Till. Vi har satt två liv till världen. Helt fantastiskt.

Jag älskar också att höra andras berättelser om att föda barn. Så stort! Så omvälvande!

Idag är det vår i luften här i Stockholm. Solen strålar, snön smälter och fåglarna kvittrar. Det är underbart vackert!

Trots det, eller kanske just därför, har tårarna trillat idag. Jag har läst Annas blogg om livet här och nu. En fantastisk stark och obeskrivligt smärtsam beskrivning av Annas kamp mot cancern, för livet. Anna borde få njuta av den här fina dagen. Hon är ung. Hon har en man och en liten flicka. Jag känner inte Anna, men berörs som så många andra av hennes historia. Snart får hon ro och mina tankar är med henne och hennes familj.

Något helt annat än mitt förra inlägg. Jag har hottat upp barnens sommarhattar från HM med blombroscher från Glitter. Fina va? 🙂