Not! Kriget mot bananflugorna har trappats upp rejält och de små uslingarna, som gjort mig galen under två veckors tid, ska elimineras!!! Alla medel är tillåtna. 
(Ett espressofat till bredden fyllt av vinäger+vatten+diskmedel samt ett ”kladdplastark” med några vindroppar som lockbete. Hehe.)
…tar jag varje tillfälle i akt att virka lite. Ytterligare några pensio-poäng där!
Gjorda av sexåring med kreativ överskottsenergi 🙂
Kanske är jag lite omodern. Det var längesedan jag var ute (after-work tidigare ikväll). Fick den här lappen av en kille i Götgatsbacken. Det verkar ha hänt en del, rent teknikmässigt, på raggningsfronten sen sist 🙂
…elller hur?
Hyr man nu skrivbord vid ett skyltfönster vore det ju synd att inte utnyttja möjligheten att synas lite. Alltså böckerna (och min faktaruteskylt!). Själv kan jag huka bakom dem 🙂
Apropå förra inlägget så känns den här dagen annorlunda än den tröttelitrötta igår. Som ju dagar gör – ser väldigt olika ut. Tack och lov.
Solens strålar värmde mitt nytvättade och kalla hår genom tunnelbanefönstret när jag åkte in till mitt nya kontor på vackra Söder! Om jag blundade befann jag mig plötsligt på en strand i paradiset. Och när jag tittade upp såg jag olika Stockholmssilhuetter passera – badande i skön höstsol! Lycka!
Och innan dess, när jag lämnade hemmet och en ledig make med glad streptokockunge, så kläckte han ur sig orden som verkligen gör min dag.
– Du ser inte ut att vara en dag över tjugofem!
Där så! Another reason to love him. Min nyblivne make. Oavsett sanningshalt 🙂 Puss!
Igår eftermiddag lutade sig treåringen fram emot mig. Hennes ansikte alldeles nära mitt där vi sitter bredvid varandra i soffan. Hon ser oändligt bekymrad ut när hon försöker förklara det hon ser.
– Mamma. Du ä röd däj.
Lilla fingret åker fram. Pekar oroväckande nära.
– Däj bjevi. Inne i ödat… Däj! Du haj ett såj i ödat mamma!!!
Mmmm… Mamma trött. Mamma huvudvärk. Turligt nog har mamma världens finaste och gladaste lilla streptokockunge att vara hemma med. Med knubbiga små armar som ofta vill kramas. En rund och varn liten kind som gärna vill gnosa mot min. När vi ligger där – nära, nära i soffan – och läser bok, så gör det ingenting att mamma är trött, har huvudvärk och ser mer monstruös än flärdfull ut. Mamman har turen att ha fått världens finaste ungar. Och det betyder mer än något annat!
Ganska vackert. Men lite sorgligt… Man undrar ju vad de här skorna har för historia…
På väg… 
Framme. Och nu jäklar ska här skrivas. På bok nummer två, och kanske en och annan artikel 🙂 Vid ett skrivbord jag hyr på Söders höjder bland en hel massa kreativa människor i filmbranschen. Kan inte bli bättre!!
Lite diskret skyltning också…
…enligt tre Bollbrudar. Och så lite decaf Nespresso på det 🙂