Hat föder hat. Kärlek föder kärlek.

Inatt brann ett asylboende igen. Alla hann ut och ingen skadades eller dog, tack och lov, men tänk så rädda de måste blivit. Tänk på barnen. Att vakna till eld. Och rök. Kaos. Slitas upp och ut i kylan.

Aldrig säker. Alltid rädd. Inte ens här i Sverige.

De som kommer hit har upplevt och flytt från hemskheter vi inte ens kan föreställa oss. De är människor som du och jag. Det hade kunnat vara vår familj som sov därinne i huset som brann.

Det är så fruktansvärt sorgligt. De tydliga paralleller till vad som hände under Nazismen skrämmer mig något fruktansvärt.

Det som sker – nu, i Sverige – är historiskt. Och vi har alla ett val. Vem vill vi vara i historieböckerna. Hjälpare eller hatare? Medmänniska eller mördare?

Ja. Mördare. Någon kunde ha dött inatt.

Jag önskar att de som tände på fick träffa dem som sov därinne. Att de fick sitta ner kring ett bord över en fika. Att familjerna fick berätta. Jag önskar att de som hatar tvingades lyssna på deras historia. Att de förstod desperationen.

Och faktiskt önskar jag att vi lyssnade på dem som tände på också. Vilka är de? Vad är de så rädda för? Varför hatar de så väldigt?

Många svenskar är rädda nu. För det främmande. För förändringen. För att vi ska få det sämre. Och rädsla föder hat.

Vi kan lära av barnen. Barn är bäst. Som det här gänget, som förenades genom fotbollen.

“När vuxna protesterade mot att det skulle komma 30 flyktingbarn till byn gjorde fyra tioåriga pojkar tvärtemot.
De blev bästa vänner med nykomlingarna.
Nu spelar de fotboll tillsammans så ofta de kan.
– De är jättesnälla. Sista timmen i skolan längtar jag jättemycket efter att få komma ut och spela med dem. Jag håller koll på klockan, säger Linus Villaume 10 år.”

Så jäkla fint!

Jag tror att vi måste hjälpas åt att stå upp för empatin. För möten mellan människor. För medmänskligheten. Och det kanske är ovant. Vi måste låta modet segra över rädslan och kanske kostar det lite, men för att rädda liv måste man göra vissa uppoffringar. Och det har vi råd med, eller hur?

Det är omänskligheten vi inte har råd med.

Kärlek <3

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *