Vad Las Playitas gör med en luststyrd kulturtant

Beslutet att åka två veckor till Las Playitas, ett TRÄNINGSHOTELL på Fuerteventura, kan man säga är ett glasklart exempel på hur det kan bli när man i en relation “går halva vägen var”. Jag var – efter en ovanligt tuff höst – inte så himla sugen på “äventyret”. Och min man inte på en vanlig solresa. Men detta. Lagom lång resa, ingen jetlag, sol, bad och TRÄNING. Alla nöjda 🙂

De första dagarna gick jag omkring som en katt bland hermelinerna. Blängde misstänkt på alla olidligt vältränade människor som joggade kors och tvärs över området. De som deltog i allehanda träningsklasser, yogade, hävde sig upp och ner och drog i olika träningsredskap, cyklade, spelade tennis och simmade. Åt frukost i trikåer (!).

Smala. Muskulösa. BESATTA.

“Tror du verkligen de är lyckliga?”, väste jag till mannen. “De drömmer väl på nätterna om tider som ska slås nästa dag. Var finns lusten!?”

Jag skulle minsann hålla stilen. Ensam gå i mina fina klänningar, vila och framförallt LÄSA. Stå för kulturtanten i mig på det här hysteriska stället och äta massor av den fantastiska maten (herregud, jag kan inte hantera bufféer). Vi hade dessutom fått värsta fina rummet – på bottenplan med terass och havsutsikt. Där skulle jag sitta och läsa. Och varva läsningen med poolhäng.

20140108-132615.jpg

20140108-131203.jpg

Sedan dröjde det väl ett och ett halvt dygn. Innan jag själv kröp i träningskläderna. Körde lite Zumba med dottern.

20140108-132002.jpg
Det gick någon dag till. Vi spelade tennis. Jag gick en powerwalk. Var med på vattengympan. Och alldeles snart, alldeles omärkligt, blev jag en sån där som tränade. Som de andra träningsmänniskorna. Som åt frukost i träningskläder (!).

Jag började tycka att det kändes konstigt att inte åtminstone träna ordentligt en gång om dagen. Mot slutet två.

Och jag började se att en del av hotellets andra gäster var alldeles vanliga. ALLA var inte galet vältränade utan en hel bunt såg faktiskt ut som folk gör mest.

Reselektyren byttes ut (för tid att läsa finns ju såklart, även om man tränar två gånger om dagen).

Vecka 1:

20140108-131009.jpg
Vecka 2: (Ni som känner mig vet att detta är stor humor.)

20140108-131041.jpg
Såhär sträcker sig banorna från området. För cykling och löpning.

20140108-131103.jpg
Sista kvällen fick jag för mig att springa några steg. Alldeles spontant. Bara för att testa. Det har jag inte gjort sedan i höstas då jag sprang mitt livs första lopp – Topploppet. Jag tog några steg. Tänkte att jag stannar nog snart. Gillar ju verkligen inte att svettas och har tuttar och mage och rumpa som guppar så himla jobbigt.

Vet ni vad som hände? Jag sprang drygt en halvmil. Bara sådär. Det har hänt max fem gånger i mitt liv och nu hände det BARA SÅDÄR. Och det var knappt jobbigt! Ruset jag kände i kroppen efter det infallet: obetalbart. That is what Playitas does to you. Tydligen 🙂

Nu är jag taggat för nya året. Rundare än någonsin (maten!), med nya muskler och mer energifylld än på mycket länge. Kanske ska jag springa lite imorgon. Kanske. Kanske är det läge för ännu ett Topplopp.

På fredag får jag tillbaka manuset från redaktör-Lovisa för sista redigeringsrundan. I maj kommer min tredje bok Hitta hem, men redan nästa vecka får vi tillträde till vårt nya hem. Hurra!

20140108-131220.jpg

8 reaktioner på ”Vad Las Playitas gör med en luststyrd kulturtant”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *