Luciamorgon hos Maria och Helmi i Det enda rätta. Smakprov på kapitel 6 och 7.

det-enda-ratta
Om ni gillar det ni läser:
Länk till Boksmakarna och det kampanjpris på Det enda rätta som gäller fram till 31 december.

Onsdag 13 december
Lucia

KAPITEL 6

Maria vaknar av drömmen. Den återkommande där hon ligger i en vit sjukhussäng, instängd i ett bländande vitt rum med en känsla av att livet passerar, rusar förbi, utan henne. Från sjukhussängen ser hon ut på den klarblå himlen. De ljusgrönt krispiga löven täcker en triangel av fönstrets övre hörn och vajar stilla i vinden.
I drömmen vänder hon sig till en osynlig högre makt och försöker tillintetgjord få svar på de frågor hon har, men frågorna reflekteras rakt tillbaka till henne själv, strängt och uppfordrande i fruktlösa försök att få henne att finna styrkan inombords. Den styrka andra ser men hon själv aldrig finner.

Hon ligger yrvaken och ensam i dubbelsängen. Något av barnen brukar alltid komma och sova hos dem, men sängen är tom. Hon lyssnar utåt hallen. Mot barnens rum. Hör deras andetag. Såhär i slutet av terminen är de förmodligen så trötta att de inte ens vaknar till och känner sig ensamma. Gör de det, och vill ligga hos henne, kan hon aldrig säga nej. Vill det inte heller.
Sakta reser hon sig på armbågen, torkar med handryggen bort de tårar som fortfarande rinner och stryker med handflatan över lakanet på Mannes sida av sängen. Tomheten värker. Klockan visar på 06.30. Var är han? Efter några famlande sekunder kommer hon ihåg att han skulle till sjukgymnasten innan jobbet.
Hon sätter sig upp med ett ryck. Det är lucia idag. Hon har lovat barnen att väcka dem extra tidigt så de hinner se lite av luciafirandet på tv.
Ögonen svider och hon gnider dem intensivt medan hon tar de få stegen över husets övre hall, in till Vilgot. Han tar längst tid på sig att vakna, så hon börjar med honom. Hon hör Vanja mumla någonting i sömnen inifrån sitt rum när hon passerar hennes gläntande dörr. Förmodligen är hon på väg att vakna.
Vilgot sover tungt. Han har sparkat av sig täcket och ligger på mage. Pyjamasbyxorna har glidit upp och blottar hans mulliga vader. De små fötterna ligger mjukt mot täcket och hon vet utan att känna efter att hälarna fortarande är silkeslena. Inte lika rundade och kuddlika som hans första tid i livet, men helt släta.
Hon kryper ned bredvid honom. Drar täcket över dem båda. Decemberkylan har smugit sig in i huset och själv sover hon
med täcket draget upp till näsan. Vilgot däremot fryser sällan. Hon betraktar hans lilla mun. Den är halvöppen och andetagen djupa och lugna. Hon snusar in hans utandning och fylls av en ömhet så stark att hjärtat närapå sprängs.
Ett gnyende. Den lilla kroppen rycker till och han kastar sig åt sidan. Blir liggande med ryggen mot henne. Andetagen lättare. En liten hand far upp mot axeln och börjar klia nedåt armen. Han rullar över på rygg och gnyr återigen.
”Mamma.”
”Jag är här.”
Hennes inre krampar. Vill alltid vara här. Aldrig lämna.
En stor och kall hand kramar hennes hjärta så hårt att det värker ända upp mot strupen och hon får svårt att andas.
Hon föreställer sig den där handen i två skepnader. Den svarta kalla. Hårdhänta. Som gör henne illa. Förvärrar det som redan är genom att riva omkring i hennes känslor. Sliter och drar i det mörkaste mörka. Tvingar det på henne. Det hon inte kommer undan.
Andra gånger – färre gånger – är handen varsam. Stor och trygg. Den värmer, bär och smeker henne. Tröstar när inget annat hjälper. Då ingen annan kan hjälpa.
En djup suck. Små armar rakt upp över huvudet. Hela kroppen sträcks ut och förundrad ser hon hur lång hennes lille son blivit jämfört med den lilla babykropp som tidigare höll sitt huvud vid hennes ammande bröst och trampade med minifötter mot hennes lår.
En blinkning. Två. En hand famlar mot hennes kind. Känner hennes närvaro. Han vänder huvudet mot henne medan trötta
ögon öppnas till en springa och ett litet leende smyger sig fram.
”Mamma. Ä du häl?”
Hon kysser hans kind. Silkeslen.
”Mamma är här.”
Och hon brinner upp medan luciamorgonen vaknar.

KAPITEL 7

”Hej.”
Det är luciadagens morgon och Magnus ler fåraktigt mot henne när hon öppnar dörren, uppbackad av stämningsmusik i form av Mozart. Hon är helt naken under morgonrocken, vilket dess generösa glipa med all tänkbar tydlighet avslöjar.
”Hej Magnus.”
Det är bara två veckor sedan sist. Han har blivit hennes högtid. Då första advent, nu lucia.
Hon tar ett stadigt tag i hans byxlinning och drar honom över tröskeln. Tar ifrån honom verktygslådan och ställer den på hallstolen. Magnus största tillgång är hans penis. Den är det ståtligaste och mest användbara redskap hon har till förfogande sedan Sven slutade ligga med henne. Händerna skakar av otålighet när hon knäpper upp knapparna i hans blårutiga arbetsskjorta.
”Kom.”
Raskt tar hon stegen in till sovrummet, låter morgonrocken falla och lägger sig på sängen. Innan hon gör sig redo att distrahera sig med ännu ett tankeskingrande samlag, konstaterar hon att hon gör det rätta.
Magnus blir stående vid sängens fotända. Hans vattniga blick vandrar osäkert fram och tillbaka över hennes kropp. Hon förstår inte vad han väntar på. Hon vill ha honom. Nu. Han har inte för vana att dröja på det här viset.
”Helmi …”
Hans röst är ljus, nästan pojkaktig. En fånig kontrast till den tunnhåriga hjässan. Skjortan hänger öppen över hans bleka mage.
”Men kom hit!”
Hon klappar hårt med handen på lakanet bredvid sig. Han släpper henne med blicken och ser ned i golvet. Armarna hänger längs med sidorna på honom. Kanhända lät hon för sträng. Krävande. Men det har ingalunda varit något problem tidigare. Hon mjuknar något. Ställer sig på knä framför honom. Sträcker välkomnande ut armarna.
”Kom.”
”Jag vet inte om jag kan.”
”Det är klart att du kan.”
Hon tar ett resolut tag i hans skärp. Öppnar med den ena handen spännet samtidigt som hon placerar den andra i skrevet. Hon känner sin välgörare.
”Kom till mamma nu.”
”Helmi!”
Han tar ett steg bakåt. Så hastigt att hon tappar greppet kring skärpet och närapå vippar ur sängen. Hon skriker högt, viftar med armarna för att återfå balansen och faller tillbaka i sängen. Smärtan då hon landar med underlivet rakt på sin ena torra häl får henne att ryta till.
”Men vad fan! Perkele!”
Magnus ser förskräckt på henne där hon blir sittande i en oerhört icke-stimulerande skräddarställning. Hon drar snabbt till sig ett täcke för att skyla kroppen. Upphetsningen har förvandlats till ren och skär ilska.
”Helmi. Det här funkar inte längre. Du vet att jag har gillat att träffa dig, men …”
Han ser ned på sina händer och tycks söka efter orden.
”… jag har träffat någon. En tjej.”
En tjej. Han har träffat en tjej. Hon väntar. Rätar till anletsdragen och sträcker på ryggen. Tänker inte göra det lätt för honom.
”Såå … eh … så … så jag kan inte träffa dig mer. Såhär i alla fall …”
Såhär i alla fall. Hur skulle de annars träffas? Hon får en bild på näthinnan som är så till den milda grad störande och komisk att hon måste svälja ett kort skratt. Han och hon. Han – blek, kort och alldaglig. Ung, men tunnhårig. Och hon – äldre, välklädd och relativt reslig. Visserligen blek, men välsminkad och välfriserad. En skrattretande kombination. Det enda de har gemensamt är hans stora snopp och hennes understimulerade vagina.
Det osmakliga i relationen dem emellan slår henne och hon önskar att denna fula lilla man omgående försvann ur hennes
åsyn, men kan inte svälja den dräpande kommentaren. Med sin allra mest högtravande akademiker-slash-läkarröst slår hon till.
Hårt.
”Nehej du Magnus. Hur tycker du att vi ska ses framöver då? Middagar? Kvällspromenader? Kanske vill du eskortera mig till utställningen på Ateljé Cherie på söndag?”
”Eh … nej … eller … Det kanske är bäst … Kanske ska vi … inte ses mer alls. Eller …?”
Han tittar frågande på henne, medan han kliar sig i huvudet på ett osedvanligt gubbigt sätt. Hon lägger huvudet på sned.
Ser utforskande på honom med ett medvetet och ordentligt höjt ögonbryn.
”Vad tycker du själv?”
Hon har träffat en del psykologer genom sin yrkeskarriär på sjukhuset och vet att den frågan väcker en hel del ångest om
man ställer den tillräckligt överlägset. Han fumlar med knapparna i skjortan som ett barn som just lärt sig att knäppa. Road betraktar hon hans ansträngningar.
”Jag vet inte. Jag måste gå nu. Vi kan väl …?”
”Gå nu Magnus.”
”Hur är det då? Är du okej?”
Då väller det upp. Skrattet. Från väldigt långt ned i halsen. Nära den punkt gråten har sitt ursprung. Gällt, kort och tillgjort. Hon hör det och slutar genast.
”Gå bara.”
”Okej. Jag vill bara säga …”
”Nej Magnus. Du ska hålla klaffen. Hejdå.”
Han slätar med händerna till den snett knäppta skjortan ett par gånger och går med nedböjt huvud ut genom sovrumsdörren.
Helmi sitter kvar tills hon hör ytterdörren stängas. Reser sig på ena armbågen och sträcker sig ut över sängkanten. Famlar i nattduksbordets lilla låda. Längst in. Där ligger den. Hennes hårda och kalla plan B.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *