Det här med att operera bort halsmandlarna. Eller: Att vakna sömnlös :-o

Det sista skrev jag på Facebook imorse. Man är ganska trött när man skriver så. Och ganska krasslig.

Nu ska jag berätta lite om vad som händer.

I onsdags gjorde vi det, som ni vet. Det som jag har haft ångest för hela hösten. (Katastroftankarna löpte amok fullständigt). Vi lät dottern genomgå en toncilloperation eftersom hon får 4-5 halsflussar per vinter. Minst.

Det här med att operera bort halsmandlarna må vara rutin, som alla säger, och ingen stor grej. För LÄKARNA. Som var proffsiga och bra på alla sätt och vis.

Men för OSS är det så långt ifrån rutin man kan komma. För oss är det ingen liten sak och för lillpluttan (sex år) är det en väldigt smärtsam sak.

Hon får maxat med Ipren och Alvedon var sjätte timme – dygnet runt – vilket inte räcker, så nu får hon även Ketogan (med morfin). För att slippa det “panikonda” som gör att hon gråter helt förtvivlat, varvid man riktigt HÖR hur ont det gör. Då kan hon få i sig typ glass.

En vecka sedan operation idag. Snart ska det vända, sägs det. Thank god!

Det finns inget värre än att se någon man älskar lida så. Mammahjärtat BLÖDER.

Ville berätta. För dem som tror att en halsmandeloperation är en bagatell. IT IS NOT.

Men jag försöker ha perspektiv på saker och ting ändå. Det finns de som är sjuka “på riktigt”. De som kämpar för sina liv. De som inte har råd att köpa hem nyponsoppa, glass, cola, vaniljyoghurt och annat som en liten kan försöka äta med sår i halsen.

Jag tänker att så snart jag blir frisk ska jag via Matkassen åka ut och hjälpa någon som behöver det. På riktigt.

2 reaktioner på ”Det här med att operera bort halsmandlarna. Eller: Att vakna sömnlös :-o”

  1. Nä, en halsmandelsoperation är ingen piece of cake … Som jag kommer ihåg det låg jag i sängen och gjorde absolut ingenting, i ungefär en vecka. Massa smärtstillande. Efter en vecka tror jag att jag kunde äta fast föda igen och ta lite mindre doser Citodon. Bara första natten spydde jag blod. Men illa mådde jag, men om det var av Citodonet eller operationen vet jag inte. Jag var 26 när jag gjorde operationen och jag är himla tacksam över det. Att ta hand om ett litet barn som var i det skicket jag var? Hualigen, jag lider med er!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *