Månad: februari 2013

Lördagssoftande och tapasmiddag med la familia, mello, shopping och fika med stordottern samt lite hemmafix. Skönt!

I restaurangbesöket ingick denna gång även frisering 🙂

Kallade Caroline L Jensen den kväll hon drog ihop i Gamla Stan igår. Den här normalbegåvade muppen kände sig kallad.

Först träffade jag mina fina pinglor Pernilla och Simona och åt en bit mat. Och fick en present. Tack Åsa också. Älsk på cocos och vanilj!

Sedan gick det bara utför 🙂

Somliga är coola på riktigt. Andra gör så gott de kan.

Alltså. Jag GRÅTER. Knock out!

Och ikväll har jag date med pinglorna. Ölbonzana!

I bunkern 🙂

Familjeskönsång, presenter, blommor och oxfilépasta 🙂

Barbsan och Greta, solen och fikat.

Vaknar med hejdundrande huvudvärk (glad efter roligt onsdagsrep).

Väcker och följer fina ungar till skola och dagis. De är som små sprudlande färgklickar mot den vita snön. Älskar snön!

Lång Barbie-promenad.

Messar och pratar i telefon med några godingar.

Blir fullständigt överväldigad av alla Facebookgratulationer och försöker tacka alla som grattar <3 Jobbar intensivt med manuset till trean. Undrar om det håller och väntar med spänning på förlagets feedback på synopsiset (heter det så?). Faller till föga, tar en Ipren och gör en VANSINNIGT stor portion kalixlöjromsröra till lunchäggen. För det får man när man fyller 41 🙂

Sveriges nya skräckdrottning!

Jag har träffat Caroline i författarvimlet och kommer att göra det igen på fredag (tjoho!).

Vi ger båda ut noveller (nåväl – EN novell för min del) på Hoi Förlag. Så jag var jättenyfiken på att höra om hennes böcker och skrivande!

Vi fick höra henne berätta om det – här är länken. Men också om något annat.

Caroline knöt an till inslaget precis innan i programmet, som bland annat handlade om vikten att våga anmäla om man varit utsatt för sexuella övergrepp, och berättade om sin egen erfarenhet av att ha blivit våldtagen. Och inte anmält direkt, utan hållt hemligheten kring det som hänt inom sig i två år.

Jag tycker att Caroline är så modig. Som vågade berätta om det här viktiga. För det är viktigt. Att anmäla.

Det är aldrig den som blivit utsatt som gjort fel utan den som våldtar.

Jag har själv klarat mig undan två utsatta situationer där det kunde gått illa. Vid ett tillfälle var det rena slumpen att jag lyckades slita mig ur mannens grepp.

Jag anmälde inte. Det skulle jag göra idag!

Den här länken från Uppdrag granskning är så fruktansvärt smärtsam och sorglig att se.

Vilka är de här männen?

Jag vill inte tro att jag någonsin träffat någon av dem. Men inser att det är osannolikt. De här männen är någons pappa. Någons son. Någons bror.

De verkar i det fördolda och åsamkar större smärta än man kan föreställa sig.

Snälla ni, sluta! Nu!