Månad: september 2012

Såhär beskrivs evenemanget på Facebook:

Ni vet alla de där böckerna man läst och som sen bara står i bokhyllan och samlar damm? Visst borde någon annan få läsa dem?

Nu är det dags igen att ge bort böcker. Det är förstås roligast om många gör det samma dag. Så det blir så där så att bussarna, caféerna, tvättstugorna och arbetsplatserna liksom svämmar över av böcker och pockande läslust!

Så här kan det gå till: skriv en liten lapp med texten ”Varsågod att läs! Ge-bort-en-bok-dagen på fb 15/9-12” Lägg lappen i boken och skjuts iväg med boken till ett bra ställe där någon lässugen boknörd lätt hittar den. (Okej, man måste inte vara boknörd, men lässugen är alltid bra att vara).
Kul idé va?

Från barndomskompisen som kom förbi på en förmiddagsfika. Dessutom hade hon med sig brödmuffins, Philadephiaost och CHOKLAD. Bra start på dagen. Tack C!

Linda, som har en galet vacker blogg, undrar:

”Åh, jag är så nyfiken – jag som nästan aldrig skriver texter längre än 4 000 tecken – hur gör du när du ska skriva en bok? Någon sorts plan över boken, eller börjar du bara? Har länge undrat om det när det gäller författare – och hur mycket de vet från början när de börjar skriva. ”

Ja hur gör man? I det här fallet jag. För författare jobbar EXTREMT olika. Har jag förstått.

Jag hörde för en tid sedan talas om en man som tänkte ut boken. I detalj. I fyra år. Så skrev han. I fyra månader. Sedan – klart!

Många jobbar efter mer eller mindre utvecklade synopsis.

Andra skriver fritt. Låter historien leda vägen, så att säga. Låter karaktärerna själva välja väg och kan uttrycka förvåning över vart personerna i manuset hittar på för spännande saker.

För min del har det sett ut på lite olika sätt. I alla fall inledningsvis.

När jag började skriva Morgongåvan hade jag en tydlig scen i huvudet. Den när Nathalie vaknar upp i naken, i en främmande mans säng. Ensam i en lägenhet hon inte känner igen och hon har ingen aning om vad som hänt eller hur hon hamnat där. Där var min egen nyfikenhet väckt och jag var bara tvungen att skriva vidare!

Sedan skrev jag på utifrån det. Och lät berättelsen och karaktärerna komma till mig eftersom. Tilläggas ska kanske att jag hade ett ENORMT skrivsug när jag skrev Morgongåvan (höggravid och större delen av dagarna motvillig hemmafru, i Sitges). Det var så mycket som ville ut. Och det var så roligt. Jag fick ett enormt flow och bara skrev på.

Under resans (skrivandets) gång utkristalliserades handlingen och jag förstod vad det egentligen var var jag ville skriva om. Något jag berörde härom dag i intervjun med mig själv 🙂

Jag arbetade alltså aldrig efter något synopsis.

Det gjorde jag inte heller när jag skrev manus till bok två. Däremot var utgångspunkten en annan. Här hade jag fått en idé. En i mitt tycke genial. Givetvis. Eller egentligen var det en fråga: Vad händer om en person agerar så här? Vad får det för konsekvenser? För henne själv och hennes omgivning?

Sedan skrev jag. Inte med samma flow, som när jag skrev Morgongåvan, men historien utkristalliserade sig även här allt eftersom.

Jag tänkte generellt mer när jag skrev tvåan. Jag hade lärt mig väldigt mycket av att skriva ettan och jobbade mer medvetet med både språk och karaktärer. Och gestaltning – det enligt min mening svåraste i hela författandet.

Nu, inför trean, har jag en mer luddig idé. Vi får väl se om jag får till det …

Den idén ska nu få ”ligga till sig”, eftersom jag just fått min första feedback från redaktör´n på Damm!

Det känns ovant att skriva såhär om mitt skrivande. Jag har inte gjort det så mycket hittills, som ni vet. Jämförelsevis. Bloggen har eventuellt handlat en aning mer om mingel. Och Barbie.

Det finns säkerligen massor att tillägga, som jag har glömt, men detta är vad jag lyckades åstadkomma nu. Var det begripligt? Fick du svar på dina frågor Linda? Och ni andra som kanske också är intresserade.

Fråga gärna mer. Det här var ju kul!

Och hur gör ni andra skrivande bloggläsare?

För skrivintresserade skulle jag också varmt vilja rekommendera Simonas och Amandas bloggar. De skriver båda ofta, och väldigt matnyttigt, om skrivandets konst. (Amanda skriver just idag väldigt träffande om hur klurigt det kan vara att skriva.)

Själv jobbar jag nu vidare med den – för mig – största utmaningen i att skriva en bok. STÄNGA NER INTERNET OCH ÖPPNA DOKUMENTET 🙂

I huset.

På bilen.

I mattes hjärta.

Där kom den. Första dagen med krasslig liten unge. Men jag, åttaåringen med risig mage och Barbie har det rätt mysigt härhemma.

Igår öppnade jag dokumentet med bok tre för första gången på mycket länge. Där fann jag 27 sidor väldigt spretig text. Med den här inledningen:

Bara orden drev henne framåt. Historien utan form. Utan mål. Utan mening. Men det vackra lockade. Hon ville finna det vackra. Så hon satt kvar. Hon väntade. Hon sökte. Och hon fortsatte.

Jag tror vi stryker lite här. Men noterar hur det kändes för författaren när det begav sig 🙂

Eftersom anstormningen av journalister som vill ha en intervju, sedan jag skrev KONTRAKT för drygt en vecka sedan, har uteblivit – så gör jag den själv!

(Jag tror att jag fått frågorna från en kurs med Ann Ljungberg, men minns inte säkert.)

Håll tillgodo 🙂

Vad är jag nyfiken på?
Människor. Hur människor funkar. Framför allt människor som inte är som alla andra. Hur de (vi!) känner och tänker.

Relationer.

Vad gör mig genuint upprörd?
Barn, äldre, hjälplösa och utsatta människor som blir utnyttjade. Illa behandlade.

Orättvisor.

Vad är jag passionerat intresserad av?
Folk. Relationer.

Vad vill jag förändra?
Få människor att se mer nyanserat på varandra. Inte vara så snabba att döma. What you see ain´t always what you get!

Vad glädjer mig?
Barn. Djur. Kärlek. Vänskap.

Snälla människor.

Roliga Facebookuppdateringar.

Vad gör mig sorgsen?
Saknad. Av människor eller glada tider som flytt.

Känslan av ”om bara”…

När någon lider och jag inte kan hjälpa. Maktlösheten i att se andra lida.

Hur vill jag göra skillnad?
Jag kanske kan skriva om någon på ett så nyanserat sätt att den som läser ser annorlunda på människor. Kanske inte dömer så fort.

Vad vill jag bevisa?
Att jag kan!

Vad vill jag utforska?
Igen. Människan och hennes relationer. Kan jag gestalta skeenden och människor så att andra känner med dem/det de läser?

Livsval. Rätt val/agerande kan vara rätt för någon och förkastligt för någon annan.

Slumpens makt.

Vad vill jag lära ut?
Att alla är olika. Och det är ok.

Vad har jag åsikter om?
Det går att förstå en annan människa om man bara vill.

Ingen föds ond. Vi skapas som människor. Av människor.

Vad har jag tagit ståndpunkt för?
Det sociala arvet kontra det biologiska. Så långt att det sociala är starkare.

Vilka viktiga lärdomar har jag gjort eller tagit del av?
Man kan inte förändra en annan människa. Ingen annan än man själv kan göra den inre resan för att må bättre/bli helare.

Rent skriv-hantverksmässigt: Det blir ingen bok om man inte kopplar ner internet, öppnar sitt skrivdokument, sätter sig på rumpan – och SKRIVER.

Vad vill jag lämna efter mig?
En känsla av att ha berört och skakat om.

Vad vill jag uppnå med mitt skrivande?
Att någon har tänkt något nytt. Förstått något nytt. Och blivit rejält underhållen på köpet!

Min lilla har lärt sig cykla. I förmiddags lossnade det plötsligt och hon bara … kunde. Magiskt.
Idag var en sån där dag när jag VERKLIGEN inte ville att mannen skulle åka iväg och jobba (han gör det varannan helg).

Som alla ensamstående därute vet, kan helger kännas så himla familjära. Och jag kan ibland jättejätteofta känna att jag inte orkar göra något speciellt med barnen (och Barbie). Så vi är hemma. Nästan jämt.

Ibland klättrar vi på väggarna och ibland, som idag, har vi det urmysigt. Då stänger mamman ner internettet. Vi pysslar och donar. Hänger lite med grannarna (på riktigt världens bästa). Och fångar husdjur.

Love it! Här är vackra värdparet.

Först skrattade jag. Sedan tänkte jag att det ligger mycket i det hon skriver.

Jag kan bara döda (= lustmörda) getingar och myggor. I självförsvar!

Lustmord som självförsvar? Jorå, i min värld är det möjligt 🙂