Hur gick det till?

Den korta versionen och med hopp om att minnet inte sviker.

Förra våren, alltså 2011, började jag känna mig klar med mitt andra manus. Jag hade då skrivcoachats av Ann Ljungberg (fantastiskt) och bytt råmanus med Pernilla Alm (som sedan fick kontrakt med Printz Publishing två veckor efter att hon skickat in sitt manus och sedermera debuterade i våras med Alltid du!).

Jag berör inte själva skrivprocessen och vad manuset handlar om just här, men kan säga så mycket att den geniala idén till den här boken kom till mig utifrån att själv ha upplevt en jobbig sak.

Skrivandet gick relativt lätt och jag är väldigt stolt över min berättelse. Mina karaktärer. Jag kan väl redan nu avslöja att det blir en psykologisk relationsroman. En spännande sådan.

Sommaren kom. Hösten kom. Och refuseringarna började trilla in. Några av standardtyp. Några mer utförliga och uppmuntrande. Hoppet om att bli utgiven levde och frodades. Trots allt.

En höjdpunkt var då jag fick ett mail från ett av de stora “drömförlagen” med en formulering typ: “Vår lektör har läst och är stormförtjust. Vad tycker du om att vi går vidare med det här på redaktionen?”

Jag tyckte: “JAA!!!”

Jag blev refuserad men frågade om de ville ge manuset en andra chans om jag jobbade om (utifrån de åsikter de haft), och det ville de. Så det gjorde jag. I vintras. Men blev – efter att ännu en av deras lektörer läst – till sist återigen refuserad (detta var nu i somras).

Jag försökte ta till mig det många så: att “få kommer så långt” och att “det är väldigt, väldigt nära nu”. Men föll ändå ned i ett litet hål och upplevde att jag snubblat på mållinjen.

Någonstans kände jag i och för sig – ändå – att det här kommer att bli en bok. På ett eller annat sätt. Det blev ju Morgongåvan – som jag gav ut själv – och jag har hela tiden känt mig ganska trygg i att det här manuset “håller”. Än mer.

Sedan. I våras – när jag just jobbat om manuset till det andra förlaget, och börjat vänta igen – så skickade jag manuset till Damm Förlag, efter att ha träffat en kvinna på Damm som blivit nyfiken när jag berättade om storyn.

Månaderna gick, och så i somras fick jag ett mail från Damm. Utgivningschefen ville träffa mig. Och jag dog en smula. Sedan återuppstod jag och åkte på möte.

Flera på redaktionen hade läst och gillade. Men hur kände jag inför att jobba om en del saker?

Jag kände: “Absolut!”

Jag höll med om den feedback jag fick och litade fullständigt på deras erfarenhet och kunnande. Därför fanns det ingen tvekan inför att sätta tänderna i texten. Igen.

Så jag strök. 34 sidor. Och jag skrev till. 45 sidor.

(Samtidigt väntade jag på svar från ett annat förlag som varit intresserade av att läsa, men det svaret hann inte komma 🙂 )

Så. I början av augusti träffade jag återigen utgivningschefen. Hon lyssnade på hur jag tänkt och jobbat om, fick mitt sommarmaterial och bad att få återkomma om en vecka. Den längsta veckan i mitt liv.

Sedan fick jag, förrförra fredagen, ett muntligt antagningsbesked över telefon. Blev överlycklig, men vågade inte riktigt jubla – på det sätt ett kontrakt förtjänar – förrän det var påskrivet. Alltså nu fredags. Tjohooooo!

Då fick jag också träffa den redaktör/förläggare som jag ska jobba med. Och det finns inte ord för hur mycket jag ser fram emot att göra det. Någon ska läsa och engagera sig i mitt manus. Mina ord. Och så ska vi göra en bok av den. En fin bok med omslag och allt. Och den ska marknadsföras. Många kommer läsa. Och min dröm har därmed gått i uppfyllelse!

25 reaktioner på ”Hur gick det till?”

  1. Tack för läsningen. Det är alltid otroligt intressant att få läsa om andras resor inom skrivandet. Och att det finns ett ljus där i tunneln, bara man tror på sig själv och sina manus. Ett ljus, om än flämtande och fladdrande många gånger.
    Igen, stort grattis. Jag gillade Morgongåvan och ser mycket fram emot att läsa din bok nummer två.

  2. Det är inte klokt vilken slingrig väg, men så kan det alltså också gå till. Tack för snabbgenomgången, mycket intressant. Och GRATTIS igen såklart!
    Längtar efter att läsa, Morgongåvan bevisade att du verkligen kan skriva!

    /Anna

  3. Jag bara älskar den typen av berättelser, det är som en riktig vuxensaga med dramakurvor, trösklar och vändningar. Hopp och förtvivlan i en salig blandning. Det är dig väl unt Susanne att äntligen ha kommit i mål och jag ser så fram emot att få läsa din berättelse! Jag kan väl skryta lite med att vi gått på samma helgkurs så att lite av strålglansen faller tillbaka på mig? 😉
    Allt gott till dig.

  4. Jag blir alldeles prillig av att läsa ditt inlägg! Jag är själv i redigeringsfas och har fått goda ord från lektör men känner att jag stoppar mig själv just nu. Din “kamp” för Morgongåvan banade garanterat väg för din andra bok! så nu jäklar ska jag upp till kamp för min! Stort lycka till och det ska bli så kul att följa ditt jobb med boken här på bloggen (och på fb!).
    Kram!

  5. Alltså. Det här är så fantastiskt att jag blir tårögd. Jag blir så glad för din skull och – inspirerad.
    Orden “Ge aldrig upp” har aldrig haft en större betydelse.

    Stor kram!

  6. Åh vad roligt! Psykologisk relationsroman, låter som om jag skulle gilla den! Ser fram emot att läsa när den så småningom kommer ut i affärerna!

  7. Tack Susanne för att du delar! Som fler säger, det ger hopp och visar att envis vinner! Gott slitet! Ser mycket fram emot att läsa!
    Grattis igen!

  8. Kul att läsa om din väg till bokkontrakt! Och så är det förstås helt sjukt kul att du faktiskt har ett kontrakt nu. Vågar man hoppas på att nästa bok blir lika spännande som Morgongåvan? 🙂

  9. Vilken helt underbar berättelse! Tack för att du delar med dig. Jag är så glad att din dröm har gått i uppfyllelse. Grattis ännu en gång!

  10. Åh, vad roligt att få läsa! Jag ser verklgien fram emot att läsa din andra bok, eftersom jag gillade den första!

    Just idag är jag lite extra glad, eftersom jag precis har fått ett antagningsbesked 🙂

  11. Pingback: Drömmen — Susanne Boll

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *