Jag kan flyga. Men jag är rädd. Om en flygrädsla.

Ur många aspekter är jag en ganska orädd typ. Utsätter mig ofta för läskiga saker – för att jag tycket det är utmanande. Och kul!

Men vissa rädslor rår jag inte på. De övermannar fullständigt.

Det här inlägget handlar om en av dem – som blivit oväntat återaktuell.

När det var som värst
Från tonåren till dryga tjugoårsåldern var jag flygrädd. Ordentligt och rejält flygrädd.

Jag lät aldrig bli att flyga för att jag var rädd. Så illa har det aldrig varit. Tvärtom har jag rest mycket.

Inte heller har jag tagit till alkohol eller piller för att döva. Det skulle inte funka eftersom det, för mig, hela tiden har handlat om KONTROLL. Som jag inte vill förlora med hjälp av kemiska substanser.

Under flygningarna satt jag stel som en pinne. Med hårt klappande hjärta och alla sinnen på helspänn. Sjukligt uppmärksam på allt omkring mig. Allt. Ljud, ljus, dofter, medpassagerare och flygvärdinnor. Lyckades jag få en skymt av piloten utvärderade jag honom/henne noga.

Fokus på de mänskliga inslagen i miljön handlade om att läsa av hur de verkade känna. Var de rädda? Också? Ett misstänkt litet stråk av oro i blicken hos en steward kunde få mig att implodera. Och medpassagerarna… Herregud. Vem som helst av dem skulle ju kunna bli plötsligt galen och öppna en dörr. Krossa ett fönster. Tända en tändsticka och börja elda. Kapa. Bomba. Whatever!

Om bara JAG var tillräckligt uppmärksam skulle jag kunna rädda situationen. Hjälpa. Stoppa. Eller nåt …

Vad gäller fokus på de andra, mer tekniska inslagen, kan man ju såhär i efterhand tycka att jag famlade något utanför mitt kunskapsområde. En psykolog (-student, som jag då var) vet inte så särdeles mycket om hur saker på ett flygplan ska låta eller kännas. Men ändå. Jag satt där. Kunde inte äta. Inte prata. Inte lyssna på musik. Inte se den obligatoriska filmen. Absolut inte sova. Då skulle jag ju riskera att missa något viktigt!

Jag skapade förklarande teorier – ganska avancerat tekniska – kring vad det var jag hörde. Om det till exempel hördes ett ljud under mittgången, så var det i min värld “bubblor i bränsleslangen”. Så konstruerade jag kontroll. Fruktlösa försök till kontroll. Och ett enda långt lidande för min del (tänk detta tillstånd i många timmar över Atlanten.)

En annan känsla jag haft är skuld/skam: störtar vi är det mitt fel. Säkert har jag packat ner någon hårspray som exploderar i bagageutrymmet.

Min kompis fick vid ett tillfälle bevittna hur jag skrev avskedsbrev (hann jag börja, eller stoppade du mig Jessica?). Och hur vågade jag då släppa fokus på det omkring mig? Förmodligen trodde jag att hoppet var helt ute. Det åskade under landning i Florida. Ingen lek!

Terapi – hurra!
Under psykologutbildningen fick vi välja varsitt problem att jobba med i grupp under kursen för kognitiv terapi. Gissa om jag valde flygrädsla?

Eftersom jag flög en hel del mellan Stockholm om Umeå fick jag goda möjligheter att jobba med mitt dilemma. Orkar inte gå in i alla terapeutiska detaljer, men det gick till exempel ut på att skatta hur rädd jag var – var tionde minut under själva flygningen. Förvånande nog såg min första skattningslista ut ungefär: 80-60-40-20-10-10!

Och jag fick lära mig att man ofta är mer rädd för själva rädslan än att man faktiskt är rädd.

En annan sak jag fick jobba med, var det här med kontroll. ATT INSE ATT JAG INTE HAR NÅGON SOM HELST KONTROLL i ett flygplan. Det har nämligen piloten. Och jag kan inte påverka ett endaste litet dugg med min uppmärksamma approach till flygning…

Det var inte så lite pinsamt, men väldigt insiktsgivande, att berätta för gruppen om mina taffliga försök till nämnda kontroll. Mina fullkomligt verklighetsfrånvända flygplanstekniska förklaringar till ljud jag hörde osv.

Hardcore exponering
Lyckat under en av de här terapeutiska träningsflygningarna var att en medpassagerare fick syn på min rädsloskattningslista och undrade vad jag höll på med. Jag berättade, varvid han genast hojtade till sig en steward:

“Lilla damen här är flyrädd. Kan inte hon få komma in i cockpit?”

Jag protesterade vagt, men steward-killen verkade mycket road och vips fann jag mig ledd fram till cockpit. Där fick jag sätta mig mellan, eller snett bakom om man ska vara petig, två urtrevliga piloter. Eller – en av dem var pilot, och den andra… styrman?

De började berätta om alla grejer därinne. Kopplade ur autopiloten. Visade hur man svängde manuellt. Wohoo! Som Gröna Lund ju. Jag som älskar fart, fläkt och karuseller. Hur coolt som helst. Och vilken utsikt. När de frågade om jag ville sitta kvar under landningen på Arlanda var jag inte sen att tacka ja. Och det var fantastiskt. De där killarna hade ju faktiskt koll och verkade hur lugna som helst. Sedan dess tänker jag mig alla piloter ungefär som dem.

Sedan gick faktiskt flygrädslan över. Närmast mirakulöst.

Och sedan vi fick barn har det blivit hur bra som helst. De omöjliggör onekligen uppmärksamhet på något annat än just dem 🙂

Men vad NU då?
Återfall!

Inte på samma sätt stel av skräck under själva flygningen. Däremot mer oro innan.

Natten innan vi flög hem förrgår var ett summelsurium av negativa tankar och bilder. Katstrof-fraser från media som ”eldhav”, “förkolnade kroppar”, “förvridna vrakdelar” for genom huvudet. Bilder på utbrända flygplansvrakdelar och räddningsmän vandrande omkring i rök.

Och jag funderade mycket på hur till exempel flygvärdinnor resonerar. Har de dödsönskan eller?! Provocerande val av yrke! (Eventuellt en släng av avundsjuka där.)

Innan vi ska gå ombord vill jag inte visa för barnen hur rädd jag är. Vill INTE överföra den här rädslan. Springer istället på toan sjuttioelva gånger. Magen. Magen…

Vad gäller terapins tänk är jag fortfarande med på det där med kontrollbiten. Att jag inte kan kontrollera. Men jag resonerar liksom bara rätt halvvägs:

“Vi har valt att resa såhär. Andra resvägar, till exempel med båt, verkar lite omständigt. Så jag har ingen kontroll. Jag kan inte påverka. Jag litar på att flygpersonalen gör sitt jobb. Men vi kommer troligen att dö.”

Det är vid det där sista som resultatet av terapin falerar en aning…

Och med insikten att man troligen ska dö är “man” ingen harmonisk människa där på flyget.

Jag konstaterar att jag vill att vi dör snabbt. Kraschar pang bom och det är över på ett ögonblick. Vill inte vara med om något tjafs med rutschbanor, blåsa upp flytvästar eller krypa under rök mot nödutgången. Jag är definitivt rädd för rädslan. DEN rädslan. Krypaunderrökrädslan. Den knäckte mig nästan för ett par år sedan när avisnings-rök av misstag fyllde kabinen innan start. INNAN VI FATTADE VAD DET VAR. Paniken! Och då var vi ändå inte i luften…

Så. Låt oss kolavippa snabbt bara.

Och kom inte med statistik. Att det farligare att åka bil till exempel. Biter inte. På den skräck som inte fyller någon som helst logik.

Lika ologiskt är det att jag förklarar det faktum att det är varmt på planet med att motorn är överhettad för att planet flugit ända från Sverige och vänt under dagen. Motorerna hann nog inte svalna ordentligt på Gran Canaria …

Eller att jag blir lättad när vi flyger in över Sverige. För då får jag dö hemma.

Eller att jag inte är särskilt rädd under landningen. För då är man ju så nära marken.

Lite mer terapi kanske?

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *