I helgen var vi och hälsade på mannens föräldrar. I deras lilla by. Som vanligt gick vi och handlade lite på loppisen (dottern kan inte få NOG av små sunkiga gosedjur för en femma…)
När vi är på väg ut så faller blicken på en väggtallrik föreställande byns kyrka. Målad i grönt och guld och med kyrkans namn skrivet med snirkliga bokstäver. Farfar och farmors egenhändigt tillverkade från 1955!
Farfar har alltså åkt från Motala till min mans lilla hemby (bland annat – han åkte runt i landet och fotade) och fotat kyrkan. Sedan har han åkt hem till köket i Motala där farmor satt dit fotot på fatet, målat och skrivit. Sedan har farfar återigen gett sig iväg och sålt.
Och så hittar jag den. Nu.
Det känns så himla fint. Både att få ett minne av farfar – som dog för inte så länge sedan – att sätta på väggen, och för att det förenar mig och min man på något sätt. Hans hembys kyrka. Och min farfar. Också de hör ihop 🙂
Men vilken grej!
Ja, känns som om ödet haft ett finger med i spelet 🙂
Vilket häftigt sammanträffande!
Visst är det! 🙂