Eftersom det här är en blogg som handlar om mitt skrivande (även om det förekommer en del … eh … utvikningar från ämnet), så tänkte jag delge er en av de skrivövningar vi gjorde i helgen.
En av de första. En metaforövning. Jag tror man fick sju minuter på sig.
Jag fixar inte till texten, utan den får stå som den kom ut.
Mitt skrivande som en plats.
Att skriva för mig är som att musicera.
Så om det skulle vara en plats, så skulle det vara orkestern. Jag skulle vara den fiktiva pennan i trumpeten som skjuter ut tonerna. Högt och ibland skarpt. Sedan skulle jag transformeras till det vibrerande skinnet i trumman. Dovt och mörkt skulle jag ljuda. För att sedan kasta mig mellan harpans strängar. Njutningsfullt framkalla det vackra. Jag skulle vara tvärflöjten som drillar. Och den råa gitarren som riffar hårt och extatiskt. I slutet av mitt skrivande är jag allihop. Strävar efter att möta mina medinstrument. Och i harmoni nå crescendot. Pang.
Det säger något om hur roligt jag tycker att det här är 🙂
Och inte bara jag, gissar jag! Här är kursgänget. Bilden har jag lånat från Dag Öhrlunds blogg, där han skriver fint om helgen som gick.
Roligt att du skrev ut just den övningen, hade precis tänkt göra det själv 😉 Bara inte hunnit med det än 🙂
🙂