Hemma. Hos vågen. Och vill genast åka på semester igen. Fly. Från verkligheten. Eller kanske mer specifikt bantarklubben och – med den – viktredovisningen. Här. Var skrämmande redo att ge upp innan en av de fina bantarbönorna fick mig på bättre tankar ikväll. Det får bli lite jojovarning på bantarledarens bantning helt enkelt. Redovisning imorgon…
Men lillungens kommentar från sängen ikväll säger väl det mesta. Jag skulle lägga mig hos henne och läsa saga.
”Mamma, jag gör stooor plats till dig här för du har stooor rumpa.”
Jotack.
Nu packar vi om. Mellanlandar. Tvättar kläder, lakan och handdukar och gör oss redo för vidare semesterturné. Emellanåt är semestrande lite utmattande tycker jag. Intensivt. Roligt och skönt att vara tillsammans såklart. Men… ja, intensivt.
Inte så mycket när man är på plats, som på Böda. Böda var fantastiskt. Det regnade dagen innan vi kom och började igen natten innan vi åkte hem. Däremellan sken solen mer eller mindre konstant. Vi förflyttade oss mest mellan stugan, stranden och poolen. Inte så jobbigt med andra ord!
Men förflyttningarna mellan olika ställen i vårt avlånga land tar rätt mycket kraft. (För att inte tala om anspänningen att åka bil med åksjuk liten, men det är en annnan historia.)
Jag har liksom rätt lång omställningstid, behöver tid att ”landa” och känner mig lite yr och vilsen första dagen på nytt ställe. Även första dagen härhemma efter att ha varit borta ett tag. Och så är jag i grunden en hemmaråtta som gillar rutiner. Gillar rutiner mycket!
Inte mycket rutiner på sommaren…
Vad gäller nattningen har vi tappat helt. Åtminsone vad gäller tid för själva insomningen. Vår stora tjej har knappt somnat före halv elva en endaste kväll på hela sommaren. Och snart fyraåringen somnar inte mycket tidigare hon heller. Detta var en STOR källa till konflikt flera kvällar i stugan, innan vi helt enkelt gav upp. Det får bli sena kvällar och långa sovmornar. För det är ju ändå sommarlov…
Och så bloggen. Mitt i all familjeledighet är det svårt att hitta tid för bloggen. Som ni märkt. Det har varit lite familjealbumsvarning ett tag. Sorry.
Boken då? Manus 2? Skrivandet? För visst var det här en skrivblogg?
Skriver gör jag inte alls just nu. Sommarlov 😉
Idag passerade vi med bil området där en av mina huvudpersoner bor. Och det slog mig med full kraft vilket märkligt vacum jag befunnit mig i ända sedan jag skickade in manuset. Efter att ha jobbat stenhårt med det, levt med handlingen och karaktärerna länge, länge, så skickar jag iväg det. Och så… TOMT.
Jag väntar på respons och tänker knappt ALLS på det längre. Förtränger det nästan eftersom det är så nervigt att tänka på hur det ska tas emot. Lämnar det helt åt sitt öde.
Jag har puffat min – i mitt tycke flygfärdiga – bebis ur boet och hoppas det klarar sig bra därute i stora och vida förlagsvärlden.
Men separationen blev nog alldeles för abrupt för mig. Tomheten för stor. Det insåg jag i eftermiddags. Funderar nu på att fråga ett par vänner om de vill läsa. För jag behöver någon att prata med om min bebis!
(Har fått några refuseringar, men flera av de förlag jag hoppas mest på har inte svarat ännu. Så hoppet om kontrakt lever :-))
Rutiner är ju så trygga och bra att ha!
Heja!
(Och jag förstår dig och rutiner, jag är lite för förtjust i sådana tror jag…)