Nu har jag läst ut Sandra Gustavssons bok Maskrosungen. Vilken bok. Vilken historia. Och det otroliga är att den är sann – hennes historia.
Sandra skriver om hur det är att växa upp med en psykiskt sjuk mamma och en alkoholiserad pappa. Tidigt lämnad att ta hand om sig själv och försöka hantera och parera en vuxenvärld som sviker. På alla tänkbara sätt.
Hon bor hos sin mamma större delen av sin barndomstid och får uppleva hur mamman går längre och längre in i sin psykiska sjukdom och sitt missbruk av alkohol och cigaretter. Lägenheten förvandlas till en sanitär olägenhet och Sandra får till sist varken mat eller annan omvårdnad. Och det gäller för henne, det lilla barnet, att själv hitta sätt att överleva kaoset.
Hon beskriver rakt upp och ned hur det var. Hur hon flyttade till sin alkoholiserade pappa. Hur hon tidigt träffade sin blivande man – far till hennes två barn. Och hur han, som om hon (de) inte lidit nog, får diagnosen MS. Och hennes berättelse går rakt in i hjärtat.
Det gör så ont att läsa om det hon varit med om. Man blir så ledsen över att Sandra behövde uppleva det hon gjorde. Och tanken på att det finns barn, även nu – just idag – som upplever liknande saker, gör att hjärtat kramas om så det värker.
Och så blir jag arg över att ingen reagerade snabbare på Sandras situation. Mer kraftfullt. Någon vuxen. Och jag tänker att jag ska öppna ögonen. Ordentligt. För att inte missa signaler från barn runtomkring. Tänk om…
Men framför allt tycker jag att Sandras bok lämnar efter sig en känsla av kraft. Och hopp.
För hon klarar det. Sandra Gustavsson. Hon klarade sig. Genom en makalös styrka i sig själv och kanske genom en sund vuxen som fanns där för henne som liten. Trots allt.
Att hon orkar (orkade) skriva om det, och förmodligen hjälpa många genom det – är inget annat än otroligt. Det klarar bara en Maskrosunge.
🙂