I helgen hände det igen. Igen! Situationen så typisk. Någon skämtar med mig – och jag fattar inte alls.
Samtalsämnet var Lady Gagas konsert (som visades på TV i fredags). Hon pratade tydligen mycket mellan låtarna. Och då fäller någon kommentaren:
”Jamen, hon var ju kommunpolitiker innan hon slog igenom.”
Vilket gör mig jätteförvånad. Och rätt så rejält facsinerad.
”Nähä? Var hon?”
Och plötsligt skrattar alla (iofs hjärtligt) åt mig istället för åt kommunpolitikerskämtet. Väldans roligt.
Det händer hela tiden. För att jag tror på vad folk säger. Och reagerar innan jag hinner tänka. Såhär i efterhand förfaller det ju rätt orimligt att Lady hunnit med en dylik karriär…
”Kommuuuuuuunpolitiker? Är det sant? Eller skojar du med mig nu?”
”HA-HA-HA-HA-HA. Kommunpolitiker! Jag fattar. Jättekul! Verkligen. Hilarious. Jag skrattar ihjäl mig!”
Ibland undrar jag var den här saktfärdigheten kommer ifrån när nu hjärnan så ofta går på högvarv vad gäller andra områden. På gott och ont.
Och så känns det lite ute att vara sådär lättlurad. I ett klimat där så många är så snabba. Och smarta!
Nåväl, det blir bättre med åren 🙂
PS Ibland har jag problem med ironi också. När jag nu ändå är inne på confessions. DS
Åhhh. Igenkänningsfaktorn är rysligt hög! Jag är så lättlurad och går verkligen på allt som sägs. *suck*
Skönt att inte vara ensam:-)