Att tillhöra…

…och passa in tror jag är viktigt för de flesta av oss. I alla fall i något sammanhang. Ibland. Någon gång. Eller ofta. Kanske till och med i alla sammanhang.

Simona beskriver så fint hur känslan av att inte riktigt passa in kan vara här. Simona, i mina ögon en cool katt och en inspirerande förebild!

Själv känner jag ganska ofta att jag inte passar in. Kanske beror det på att jag gjort val i livet som förflyttat mig mellan olika sammanhang. Olika städer och olika yrkesidentiteter. Och nu har jag ju valt en väldigt ensam skriv-väg.

Min tillhörighet är i min familj och bland mina vänner. En liten stadig skara fina människor som gör livet värt att leva. Som jag kan luta mig tillbaka mot och prata med om allt. Som jag älskar – och som gillar mig, oavsett yrkesidentitet eller vem jag är i andra sociala sammanhang. Det är jag så oerhört tacksam för.

Och de känner den här tjejen. Hon som bor i mig. Som jag ganska ofta försöker dölja. I alla fall på ytan. Poppa till liksom. Med mascara, fluffhår och Desigualkläder 🙂 På insidan är hon starkare nuförtiden. Många år och ganska många terapitimmar har passerat. En del törnar har hon fått. Men hon är starkare. Som Simona skriver – hon blir tuffare för varje år! Även om det dippar då och då och hon blir en liten våt fläck. Som inte är något som helst cool och som definitivt inte räcker till.

Bilden är från “Boken om mig själv”. Tror jag gjorde den i tvåan. Den står sedan ett par veckor tillbaka längst fram i bokhyllan och raden av Morgongåvan-böcker i mitt arbetsrum. Jag gillar att bli påmind om vem jag var. Är. Och jag gillar faktiskt den där tjejen. Nuförtiden gör jag det.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *