Pinsam!?

Imorgon ska dotterns förskoleklass börja promenera runt och titta var barnen i klassen bor. Dottern är hemma med feber.

– Hoppas du blir frisk till i morgon nu då, säger jag. Utgår från att hon tycker det ska bli kul liksom.
Dottern blir stel i hela kroppen. Tittar förskräckt på mig.
– Oh, nej!!!
– Tycker du inte att det ska bli roligt?
– Du får inte titta ut!! Inte visa dig på trappen!

Jag blir helt stum. Har jag REDAN blivit pinsam förälder? Jag minns ju att man kunde tycka att mamma och pappa var lite pinsamma, men var inte det i tonåren?! Jag har ju i och för sig märkt att hon inte tycker att det är helfestligt när jag sjunger för högt när vi är ute och går och så men… Men detta!

Jag säger då det. Jag har berört det tidigare i blommor-och-bin inlägget. Och här – om kärlek. Dagens sexåringar är brådmogna…

Eller så är jag helt enkelt pinsam…? Det kanske inte ÄR normalt att sjunga högt bland folk. Eller prata med djur.

I förrgår på min långpromenad mötte jag en duvunge. En duvunge! Plötsligt insåg jag relevansen i uttrycket ”han/hon är ingen duvunge…”. Med betydelsen ”någon som har varit med om en del och som inte är helt oskyldig”. Ungefär.

Detta var alltså motsatsen. En riktig Duvunge. Liten, men ändå ganska klumpig. Lite fluffig. Väldigt oskyldig – och ganska oerfaren som duva kan man tro, eftersom han/hon satt och kurade mitt på gångvägen. Den duvungen var jag bara tvungen att prata med. Prata förstånd. Det var bara att gå ned på huk och förklara att det faktiskt är FARLIGT att sitta och kuckilura mitt i vägen. Det kommer moppar. Och cyklister i full fart. Det förklarade jag för duvungen. Och bad samtidigt om ursäkt om jag skrämde honom/henne. Men duvungen flyttade sig hursomhelst från vägen!!

Efteråt såg jag mig omkring. Kom på att det kanske såg konstigt ut när jag satt där och pratade med en fågel. Men pinsamt? Nej, inte då!!!!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.