Jag är alldeles överväldigad av era fina kommentarer både här och på Facebook <3
Idag har jag haft skrivdag. En välbehövlig sådan, eftersom lördag, söndag, måndag och imorgon, beroende på helgjobb, sjukdom och stängd skola, är "ensammedbarnochhundddagar". Och då blir det sannerligen inget skrivet 🙂
Denna (väldigt bra) skrivdag inramades av ytterligare ett litet biltakmissöde (måste skärpa mig) och en fantastisk middagsförrätt - signerad dottern!
Eller ”stalkade”, som det också kallas.
Detta är något som präglat många år av mitt liv. Som gjort mig livrädd. Frustrerad. Ledsen. Förbannad. Mest rädd har jag varit – är jag fortfarande – å min familjs vägnar. Och allra mest rädd har jag varit som gravid och nybliven mamma. Då man är som känsligast …
Detta är något som tagit så enormt mycket energi, framkallat så mycket ångest, att det inte liknar något annat jag varit med om. Denna sjuka mängd brev, samtal och ovälkomna (mest hot om) besök. Jag har legat sömnlös. Jag har pratat, pratat och pratat om det. Ältat det med vänner, familj och en terapeut.
Detta är något som gjort att jag var ganska sen med Facebook, blogg och twitter. Något som gör att jag aldrig avslöjar var jag bor, visar bilder på mina barn eller nämner den vid namn.
Detta är något som gjort mig till en rädd person. Jag är konstant beredd på att han ska dyka upp. Närsomhelst. Varsomhelst. Varje gång det annonserats om jag ska prata om min bok eller sjunga, till exempel när vi spelade med Keep It Up på Engelen häromsistens, så tänker jag tanken: tänk om han sett? Kanske här på bloggen? Kanske dyker han upp? Även om jag vet att det inte är särskilt troligt.
Tänk om han läser det här?
Jag har inte pratat om stalkingen ”offentligt” tidigare, men när Cecilia Helle från Damernas Värld hörde av sig så kände jag att det var läge. Det förekommer förföljelse i både Morgongåvan och Det enda rätta och varför skulle jag inte prata om det? Egentligen? Jag kom fram till att jag på något vis har velat skydda honom. Han är ju inte frisk.
Slut på det nu. Fingerat namn fick bli lösningen och ämnet är viktigt. Mängder av kvinnor är drabbade och många av dem ofantligt värre än jag. Så.
Här är min story. Den korta versionen:
Hon har förlorat sin son och får åtminstone mig att vilja göra något åt USA’s vapenlagar. Någon som har ett tips om vad?
Nu ska jag vabba, krama mina ungar och torka lite valpkräkor. Lätt liv i förhållande till andras…
Mannen har jobbat och jag, småbejbsen och Barbie har mest hängt runt härhemma. Och skruvat köksstolar 🙂
Veckans jetlag och magsjuka valp gör att jag är lite trött:
Perfekt då att avsluta helgens sista middag med ett utspillt mjölkpaket OCH en utspilld kaffe. Koppörat lossnade.
Nu tv bredvid fisande hund ❤
Vilket onekligen ger en ny skön Akumal-feeling åt hemmet, såhär en vecka efter hemkomst. Vi hade helt glömt att kaklet var mexikanskt!
Poolbar respektive kök (inklusive Simonas presentskål): 🙂
Barbie är risig IGEN och måste ut på nätterna, vilket är lika jobbigt som vanligt. Två gånger inatt, av vilken 02.20 promenaden föll på min lott. Det är kallt. Mörkt. Läskigt. Och man blir ju så TRÖTT.
Allra helst om man repat sent och inte riktigt lagt sig i tid…
(Keep It Up skötte sig tydligen på Engelen sist, för vi ska få komma tillbaka tre kvällar i september :-))
Tur 1: Jag har fått tillbaka skrivdrivet på allvar. Blir glad över att öppna dokumentet varje gång och alldeles uppspelt över att formulera meningar som ska bli en bok. Jag skriver inte så himla långa stunder i taget, men varje dag.
Tur 2: Att Barbie är så söt och gosig att man står ut!
att hon tycker att det är skönt att ha matte, husse och sina två lillmattar hemma från Mexico, men att hon haft det finfint hos hundvakt Marianne och mormor och morfar i Motala också!
Åsa undrade vad Barbie sa när vi kom hem från semestern och så undrar hon om jag grät.
Svar: jag grät floder vid separationen, då Barbie – kvällen innan vi flög iväg – hämtades härhemma av hundvakten, där hon skulle spendera de första två dagarna. Jag var inte ett dugg orolig eftersom jag visste att hon skulle vara i väldigt goda händer, men ändå…
Som hundvakten sa när hon märkte att jag höll på att bryta ihop: ”Det är ju din bebis!”
Under resan förseddes vi sedan med mer eller mindre dagliga rapporter och bilder undertecknade Barbie själv 🙂
Och sedan vi kom hem har en viss liten svans viftat mer än någonsin och vi överöses med jämna mellanrum med blöta pussar.
Nu är vardagen här igen och vi gosar extra mycket. Just idag är läget sådär eftersom Barbie har börjat halta och vi måste till veterinären, samt att den lilla ulltussen var uppe och vandrade inatt. Igen. Och inledde sedan dagen med en rejäl spya.
Lite trött …
Hos Enligt O. Kul!
(Ok – BLAND ANNAT Morgongåvan 🙂 )
Det enda rätta reste väl synlig hem från förlaget.
Är så STOLT!
Och har världens bästa förlag (Damm) och förläggare (Lovisa).
I ungefär två dagar har jag haft ont i vänster arm, rygg och bröst. Och tänkt att det inte är så konstigt. Vi har sovit på hårdare madrasser än vanligt (ingen Tempur i Mexico), burit tungt bagage och suttit stilla lääääänge under lååååång flygning. Det är klart att musklerna protesterar!
Men plötsligt, i eftermiddags, kände jag att det gjorde riktigt ont precis över hjärtat. Vid varje andetag. Värken liksom centrerades där. Så i samråd med mannen och klok granne bestämde jag mig för att ringa sjukvårdsupplysningen. Och bara kolla. För säkerhets skull.
Då blev jag lite rädd. För de tyckte att jag skulle åka in omedelbums. Vilket även den akutensjuksköterska som jag kopplades till tyckte. Troligen bara för att eliminera hjärt- eller lungproblem. Men ändå …
Jag har aldrig behövt åka till akuten såhär förr och hoppas att jag inte heller i framtiden ska behöva det. (Inte bara för att jag missade mysig middag hos vänner med nyköpt skärgårdshus!)
Först: personalen var urfin. De jag träffade var proffsiga och varma i bemötandet. Bra på alla sätt och vis.
Men jösses vilket tempo. Vilken miljö!
Ambulanser rullade in med skadade och sjuka människor på löpande band och vi med mer diffusa/lättare besvär fick vänta. Såklart.
Jag skämdes över att uppta deras värdefulla tid (men inser att jag inte heller kunde låta bli att undersöka vad det var frågan om i kroppen).
Andra blev arga på väntan. En man skrek. En kräktes. En drack möjligen upp en flaska handsprit. Alla led. På ett eller annat sätt. Och personalen var fortsatt lugn och proffsig.
Jag ville mest hem. Och hem kom jag, några timmar senare. Lättad, med noga uträtt hjärta och högerlunga. Och muskelvärk…
Med detta vill jag säga:
GE SJUKSKÖTERSKORNA RIKTIGT STORA LÖNEFÖRHÖJNINGAR OCH SJUKHUSEN ÖVER LAG MER RESURSER. BUMS.
Mvh
Tacksam vårdtagare med enorm beundran för de männsikor som ger sin själ för att hjälpa.