Svar på läsarfråga

Linda, som har en galet vacker blogg, undrar:

”Åh, jag är så nyfiken – jag som nästan aldrig skriver texter längre än 4 000 tecken – hur gör du när du ska skriva en bok? Någon sorts plan över boken, eller börjar du bara? Har länge undrat om det när det gäller författare – och hur mycket de vet från början när de börjar skriva. ”

Ja hur gör man? I det här fallet jag. För författare jobbar EXTREMT olika. Har jag förstått.

Jag hörde för en tid sedan talas om en man som tänkte ut boken. I detalj. I fyra år. Så skrev han. I fyra månader. Sedan – klart!

Många jobbar efter mer eller mindre utvecklade synopsis.

Andra skriver fritt. Låter historien leda vägen, så att säga. Låter karaktärerna själva välja väg och kan uttrycka förvåning över vart personerna i manuset hittar på för spännande saker.

För min del har det sett ut på lite olika sätt. I alla fall inledningsvis.

När jag började skriva Morgongåvan hade jag en tydlig scen i huvudet. Den när Nathalie vaknar upp i naken, i en främmande mans säng. Ensam i en lägenhet hon inte känner igen och hon har ingen aning om vad som hänt eller hur hon hamnat där. Där var min egen nyfikenhet väckt och jag var bara tvungen att skriva vidare!

Sedan skrev jag på utifrån det. Och lät berättelsen och karaktärerna komma till mig eftersom. Tilläggas ska kanske att jag hade ett ENORMT skrivsug när jag skrev Morgongåvan (höggravid och större delen av dagarna motvillig hemmafru, i Sitges). Det var så mycket som ville ut. Och det var så roligt. Jag fick ett enormt flow och bara skrev på.

Under resans (skrivandets) gång utkristalliserades handlingen och jag förstod vad det egentligen var var jag ville skriva om. Något jag berörde härom dag i intervjun med mig själv 🙂

Jag arbetade alltså aldrig efter något synopsis.

Det gjorde jag inte heller när jag skrev manus till bok två. Däremot var utgångspunkten en annan. Här hade jag fått en idé. En i mitt tycke genial. Givetvis. Eller egentligen var det en fråga: Vad händer om en person agerar så här? Vad får det för konsekvenser? För henne själv och hennes omgivning?

Sedan skrev jag. Inte med samma flow, som när jag skrev Morgongåvan, men historien utkristalliserade sig även här allt eftersom.

Jag tänkte generellt mer när jag skrev tvåan. Jag hade lärt mig väldigt mycket av att skriva ettan och jobbade mer medvetet med både språk och karaktärer. Och gestaltning – det enligt min mening svåraste i hela författandet.

Nu, inför trean, har jag en mer luddig idé. Vi får väl se om jag får till det …

Den idén ska nu få ”ligga till sig”, eftersom jag just fått min första feedback från redaktör´n på Damm!

Det känns ovant att skriva såhär om mitt skrivande. Jag har inte gjort det så mycket hittills, som ni vet. Jämförelsevis. Bloggen har eventuellt handlat en aning mer om mingel. Och Barbie.

Det finns säkerligen massor att tillägga, som jag har glömt, men detta är vad jag lyckades åstadkomma nu. Var det begripligt? Fick du svar på dina frågor Linda? Och ni andra som kanske också är intresserade.

Fråga gärna mer. Det här var ju kul!

Och hur gör ni andra skrivande bloggläsare?

För skrivintresserade skulle jag också varmt vilja rekommendera Simonas och Amandas bloggar. De skriver båda ofta, och väldigt matnyttigt, om skrivandets konst. (Amanda skriver just idag väldigt träffande om hur klurigt det kan vara att skriva.)

Själv jobbar jag nu vidare med den – för mig – största utmaningen i att skriva en bok. STÄNGA NER INTERNET OCH ÖPPNA DOKUMENTET 🙂