Som jag redan rapporterat här, så hade jag film-maraton i helgen. Jag såg Sideways, The last kiss och Love Actually. Och igår kväll bjöds jag även på lite Shrek av mina hemkomna, älskade ungar.
Jag gillade dem alla tre. Underbara filmer på olika sätt. Givetvis gillade jag Love Actually mest, Åsa Hellberg!
Men.
Det var under Shrek det slog mig. Att ett tema gått igen i alla filmer. Mer eller mindre och på lite olika sätt: Det om den rädde/fege mannen/tölpen. Som lockas av det förbjudna. Som är skräckslagen för att binda sig/redan vara fast. Som måste lämna/vänstra för att verkligen se vad de har och vad som är värt något (=kvinnan i deras liv).
Sideways – två män ger sig ut på en veckas (vin-)resa inför att den ena ska gifta sig. Han som ska gifta sig får panik och pippar friskt medan (deprimerade, fine) vännen lidande ser på. Den blivande brudgummen måste bara ”get laid” innan han är ”stuck” liksom. Sedan åker han hem och gifter sig.
The last kiss – temat återkommer genomgående. Huvudpersonen ska bli pappa för första gången, får panik och hånglar upp/sedermera ligger med, en ung, snygg collegetjej. Livrädd för att livet inte ska bjuda på fler överraskningar. Givetvis kommer han inte undan med det och inser för sent vad han har och vad han egentligen vill. Smärtsamt och fint gestaltat.
Love Actually – här förekommer temat tack och lov minst och filmen innehåller så många fina relationer av olika slag att allt är förlåtet. Men ändå. När det händer gör det så ONT. När chefen ”bedrar” (i alla fall mentalt och ”julklappsmässigt”) sin fru (fina Emma Thompson), som satsar allt på barnen, med sin heta yngre arbetskollega.
Och så Shrek då. Det var som sagt här det slog mig – mitt i kvällsfilm och tandborstningsbestyr – vad det mest återkommande temat i helgens filmer varit. När jag ser träsktrollet Shrek som missnöjd lämnar Fiona och barnen för att få tillbaka det liv han en gång haft. Innan han fastnade i familjeträsket (väry fyndigt, I know). Och som, när han riskerar att inte få det tillbaka, inser det fina i livet han haft.
Givetvis hårdrar jag en aning. Filmerna var superfina och innehöll så mycket mer. Och på det stora hela var de både feelgood och små pärlor på olika vis.
Men ändå. Är det inte lite illa det här? Speglar det en verklighet eller en myt? Gestaltas någonsin kvinnor såhär? Vad tänker ni?
Du har sååååå rätt, Suzzie! Jag har oxå slagits av liknande fenomen när jag ser filmer, och framför allt nya svenska filmer: Det finns i slutändan knappt en enda vettig karl i birollerna. antingen är han svårt bufflig, och halvmacho utan eftertanke om vad han håller på med, eller så är det en myglare som är feg och inte står för vad han gör. jag brukar nästan alltid fråga mig när eftertexterna rullar: Går det inte att sätta ihop ett vettigt manus byggd på normala människor som känner sympati? Som är i harmoni och som man kan känna empati inför? Och nej… Kvinnor gestaltas inte så här… Det är oftast de som får vara de rakryggade, som står för rättvisan och civilkurraget i slutänden, oftast med resultatet att de blir fysiskt angripna av den fege mannen nånstans inför den dramaturgiska finalen(exempelvis jägarna 2). Finns mycket att tilläggamen jag slutar där….
Bitvis speglar det nog verkligheten, men det kanske jag tycker för att jag jobbar med det jag gör.
I love actually var ju Colins fru också otrogen, med hans brorsa. Så där stod det ett-ett i dårskap.
Tur att det finns undantag irl! Kram!!
Just det!