Jag har länge funderat på det här med att jag eventuellt överkonsumerar smileys. Ni förstår säkert ändå att jag oftast är en vänligt sinnad person (som Åsa uttryckte det). Och när jag skämtar.
Åh, jag vet inte. Älskar 🙂 Även i verkliga livet.
Vad tycker ni om fenomenet?
Jag tycker inte att jag direkt har ”överkonsumerat” men försöker ändå ta bort mer och mer. Det svåraste är när någon kommenterar med en sådan. Då känns det tokigt att inte skicka en tillbaka. Vad tycker du om just det?
Jag tycker att du ska hänga på, är mitt svar.
Som du Helena – att det är jättesvårt! Känns som om någon ler mot en och man inte ler tillbaka…
Jag testar hur det känns Åsa!
Modigt! Jag har verkligen ansträngt mig för att inte använda smileys i blogginlägg, eftersom jag tycker att det ser ut som att jag inte tar mig själv på allvar. Och så tror jag att jag inte kan sluta om jag börjar…
Fast ibland slinker det förstås in en och annan i kommentarer, det har jag tydligen mindre problem med:)
Och OBS! Jag har verkligen inget problem med att läsa andras bloggar som slänger in gubbar, det är upp till var och en. Tycker jag.
/Anna
Det är ju just det. Att det ser ut som om jag inte tar mig själv på allvar. Fast jag gör det. Älskar leenden, men det läser man kanske mellan raderna i sann gestaltande anda. Och DÄR lät jag just bli en smiley!
Jag tänkte göra ett liknande inlägg idag, men jag hann inte. Jag använder dem inte så ofta i inläggen, men ibland känns det som om en smiley piggar upp. I kommentarer däremot använder jag dem oftare, det gör det tydligare på något sätt. 🙂
Jag försöker sluta, men har märkt att jag ibland är väldigt ironisk och att alla inte förstår ironi. Då kan det vara bra att lägga till 😉
De är som ett verktyg för att förtydliga, de små luringarna!