Livets svåra

Min sjuåring har insett att vi (mamma och pappa) kommer att dö. Före henne. Vilket hon vid flera tillfällen kommit att tänka på när hon ska sova. Och blivit fullkomligt tröstlös. Hon vill stanna där hon är nu. För alltid vara barn i vår familj. Vem ska ta hand om henne när vi dör? Var ska hon bo? Vad ska hon äta? Vem ska trösta?

Och jag minns EXAKT hur det kändes. När jag låg där och grät i sängen. I mörkret. Förmodligen i hennes ålder. Och upplevde den där tröstlösa förtvivlan över att mamma och pappa kan försvinna. De kommer att dö. Deras lugnande ord hjälpte lika lite som mina hjälper idag. För jag hade förstått …

Det är svårt att trösta. Jag ligger hos henne. Pratar. Lugnar. Kramar. Tills gråten stillnar. Och hon somnar.

Och efteråt inser jag att inom mig lever precis samma förtvivlan. Och rädsla. Undanskuffad och nedpetad under ytan. Visar sig när verkligheten emellanåt vittnar om att DET HÄNDER. Älskade dör. Vissa saker är omöjliga att vare sig förstå eller acceptera. Än mindre förklara för ett litet barn.

6 reaktioner på ”Livets svåra”

  1. Nathalie Aldana

    Hej Susanne, blir berörd av ditt inlägg. Så fint du stannar upp och bara är tillsammans med ditt barn i just den stunden. Har kikat runt här på din blogg och ler när jag ser att huvudpersonen i Morgongåvan heter Nathalie 🙂 Tacksam för att Fernando länkat ihop oss. Nyfiken och öppen inför vad meningen kan vara. Min physalismarmelad tar mig till oanada platser och möten 🙂 Allt gott! /Nathalie

  2. Åh jag vet. Stora E var sådär förut. Just precis ikväll tog hon upp det där med döden igen, att hon vill att vi ska dö samtidigt. “Men så blir det nog inte mamma.” Realistisk och klok. KRAM till sjuåringen.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *