Yta versus djup

Igår skrev Dag Öhrlund på sin blogg om hur många författare låter när de intervjuas – allt enligt myten och sammantaget väldigt förvirrat. Och underhållande.

Då funderade jag på den bild man ger av sig själv. Mer eller mindre medvetet. Jag tänkte på mitt förra inlägg om beauty-tuggummin. På de herrans massa mingelbilder jag lagt upp här på bloggen. Till och med bantning har förekommit. Och så inser jag att jag måste framstå som en ganska rejält ytlig typ.

Jag tror att det är så att jag fortfarande njuter av friheten att inte vara ”djup”. Jag var svår lite för länge. Lite för tidigt. Inte på utsidan, men på insidan. Det var tungt att vara jag, en period. Att jag blev legitimerad psykolog som tjugosjuåring säger väl en del. Duktig flicka – bråttom att prestera, att hjälpa och att bära. Sådär var det under många år.

Tills jag tog ett break. Jobbade i kassan på dåvarande Vivo och sjöng i diskoband iförd silverdräkt. Jobbade i bar och sjöng lite mer. Och hade roligt!

Sedan hittade jag andra ingångar till psykologyrket, sadlade så småningom om till journalist och insåg efter ett par års terapi att jag inte behöver bära hela världen på mina axlar. Allt hänger inte på mig. Mina medmänniskors välmående är inte helt och hållet mitt ansvar. Det är ok att säga nej. Att sätta gränser. Sådana saker.

Jag är inte färdig. Långt ifrån. Men jag mår rätt bra!

Kanske, eventuellt, möjligen måste jag plocka fram det där svåra när jag TOTALT slår igenom som författare och vartenda media med självrespekt vill ha en intervju. Då plockar jag fram de långa svarta kjolarna från studietiden, sätter på mig de tjockbågade glasögonen och tänder en Marlboro.

Men kanske, eventuellt, möjligen och förhoppningsvis vågar jag vara den jag är. Med yta och allt.

För såhär är det: Alla har vi allt inom oss. Det är bara inte allt som syns.