Toklängtan och separationsångest

Imorgon. Smäller. Det.

Jösses Amalia. Imorgon bitti tar vi tåget till Götet!

Och jag inser att något kryper lite i mig. Stör förväntan. Längtan. Glädjen.

Min envetna separationsångest

Ni som följt min blogg ett tag minns den “misslyckade” smekmånaden. För snart ett år sedan. Som inte riktigt blev som vi tänkt oss…

(Men bra ändå 🙂 )

Jag har alltså väldigt svårt att vara borta från mina barn. Eller komma iväg – rättare sagt. Det har inte hänt särskilt många nätter de sista sju åren. Inte så många nätter på raken hursomhelst.

Och det här är inte något statement i den-goda-modern-debatten. VERKLIGEN inte. Jag ser det inte som någon positiv egenskap – svårigheten att separera. Tvärtom. Jag håller lite för hårt. Släpper inte taget. Och hönsar en hel del i största allmänhet…

Det om det.

Imorgon – på tåget – kommer det att kännas bra. Det vet jag.

Vi ses i Vulkans monter A 03:58!!

Nu ska jag hämta visitkort, bokmärken och… BUBBEL!

10 reaktioner på ”Toklängtan och separationsångest”

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *