Är så trött att hjärnan känns som om den vore inlindad i bomull!
Inatt hade vi en sån där vedervärdigt sömnlös natt som hör småbarnsåren till. Just denna natt orsakad av treåringens otroligt envisa och skällande hosta. Och lätt hesa andning. HELA natten.
Idag är hon pigg som en mört igen, men hemma med sin halsont-krasslige far. Kanske var det lillbönans poolbad med grannsyskonen som inte var någon höjdare för förkylningen. Men det var ju så VARMT!
Tillbaka till bomullshjärnan.
På fredag ska tjejerna få sommarlov (med mig – mannen sällar oss senare). Fram till augusti ska vi vara lediga. Så lyxigt blir det. Men det innebär också att jag, just precis nu, har knappt en och en halv dag på mig för: skrivande/jobbsökande/”väntanpåkontrakt”-/framtidsangst. Med två intensiva små omkring mig brukar jag varken vilja eller kunna göra så mycket annat i ovan nämna väg. (Jo, kanske ”väntanpåkontrakt”- och framtidsangst :-))
Och vad händer då idag? Jag ska skriva. Mitt trötthetsvadderade jag ska berätta något. Och jag märker att det enda som pluppar upp i huvudet är en massa högtravande ord och formuleringar. Tjusiga meningar, till och med dialoger, som inte säger ett dugg!
Då kom jag att tänka på det här med intellektualism. Eller kanske rättare sagt användningen av ”svåra” ord.
Jag är från Motala. Det vet ni. Och det där med östgötskan har jag berört här. Dialekten har ju såklart inget med att förstå svåra ord att göra, men jag knippar liksom ihop min bakgrund – och erfarenhet av att till exempel vara den första i släkten att plugga vidare – med benägenheten att använda svåra ord. Var jag luddig nu? Det är trötthetsbomullen. Sorry.
Men. Vad jag skulle komma till är: jag minns – som igår faktiskt – när jag började på psykologutbildningen. De första seminarierna. Hur IRRITERAD jag var på att folk inte bara kunde prata VANLIGT. Att ”alla” svängde sig med svåra, akademiska termer. Jag tyckte liksom att de intellektualiserade sig och spelade teater med svåra ord. Som jag aldrig skulle använda. Trodde jag.
Efter fem år på psykologutbildningen och ett och ett halft år på journalisthögskolan blev jag exakt likadan. Föll liksom in i tugget. Och det ÄR kul att hitta det perfekt beskrivande ordet. Även om det är ovanligt. Och svårt. Och ibland, inom vissa specialiteter, måste man ju.
Men erfarenheten, känslan av underlägsenhet och – just därav – irritationen sitter kvar: och jag tycker att man både ska prata och skriva så folk förstår!
Nu får jag ibland höra att Morgongåvan är ”lättläst”. (De orden har även uttalats av ”manus2-läsare”.) Vilket glädjer mig när jag intalar mig att det menas att den är ”en bladvändardebut”, som en recensent tyckte (förlåt skrytet, jag ägnar mig åt själv-peppning här). Men glädjer mig mindre om det med lättläst menas ”som skriven för ett barn”. Hursomhelst slår det mig att det kanske beror på de där första veckorna i den akademiska världen.
Och så nu då. Sitter jag här med min bomullshjärna och mina högtravande formuleringar. Som ska bli en bok 3. Prestationsångest kanske…
Vad tror ni? Och vad tycker ni om att använda svåra ord? 🙂
Jag tycker att ”lättläst” mest har en positiv innebörd. Jag har svårt för att komma in i en bok om liksom språket stoppar mig för att det är för krångligt. Om man skriver som folk pratar mest kan man koncentrera sig på själva handlingen och man kommer in i boken snabbt och blir intresserad. Men det är väl som allting annat, man vill att allt ska vara på sin egen nivå, dom som svänger sig med svåra ord tycker väl inte att det är just svåra ord kanske.
Så kan det nog vara…