Nu har jag läst ut Denise Rudbergs nya bok i den (för Sverige?) nya genren ”elegant crime”. Och elegant är det. I alla fall vad gäller miljöerna. Och brott blir det. Grova sådana, men (tack och lov) inte särskilt detaljerat beskrivna.
Huvudperson är den välbeställda änkan Marianne Jidhoff, 55 år, som levt i skuggan av sin (otrogne, och nu alltså döda) man Hans. Hon skulle inte behöva arbeta en dag till under återstoden av sitt liv, men blir övertalad att återgå till sitt jobb som åklagarsekreterare.
Fallet hon blir inkopplad på är brutalt och har kopplingar till en sektliknande och rörelse i skärgården (kittlande) som lockat många av Stockholms mer välbeställda invånare. Parallellt med den historien får vi följa överklasshemmafrun och tvåbarnsmamman Paula Steen, som den senaste tiden fått anonyma sms och känt sig iakttagen. Något hennes man avfärdar som paranoia…
Historien och personerna vävs samman väldigt snyggt tycker jag. Det är spännande och jag har svårt att lägga ifrån mig boken.
Men det bästa av allt tycker jag hur Denise Rudberg får karaktärerna att bli människor av kött och blod, med allehanda skavanker. Inget är svartvitt och en hel del är oväntat. Både i relationerna dem emellan (som Paula och Passi) och inom dem. Det gillar jag. Och jag gillar Marianne. En kvinna i sina bästa år. Och Torsten, oh Torsten!
Ser fram emot tvåan 🙂
Jag tycker också hon är duktig på det! Det som styrker hennes böcker mest tycker jag.
Ah. Jag som inte läst de andra. Men det är spännande att dyka in i ett författarskap på ny bana 🙂