Eftermiddag på barnakuten

Fick ett telefonsamtal från dagis idag. Ni vet ett sånt där som gör att man får hjärtklappning och ser katastrofscener framför sig? Bara en kort stund tack och lov, för snabbt fick jag veta att det inte verkade så farligt. Treåringen hade ramlat från ett lågt bord och gjort illa armen. Hon sa att hon hade ont och kunde inte använda den, men tokskrek inte. Hon lekte på med armen liksom hängande utmed kroppen. Puttan!

Hursomhelst blev jag från dagis sida rådd att ringa sjukvårdsrådgivningen och sjukvårdsrådgivningen i sin tur rådde mig att åka in. (Mig därför att mannen jobbar långt bort, inte hade bilen idag och dessutom hade bokat hockeybiljett.)

Så efter en eftermiddag med en hel del grus i maskineriet – 30 minuters väntan utanför sexåringens skola i halv storm på taxi (som saknar bälte till mamma, i mitten därbak, redo med kräkpåse), en halv utspilld drickyoghurt på barnakutens golv som tar mamman en evighet att torka upp, lite mer utspilld drickyoghurt, ett barn med skadad arm som VÄGRAR att både dricka medicinen och ta den i rumpan (vilket en mycket bestämd sjuksyster ordnar tillsammans med liiiidande mamma), brutalhostande andra stackars små kids VÄLDIGT nära mina (jag har streptokockångest) och en vagn som pajar lagom till hemresan (med buss och t-bana). Fyra och en halv timme senare är vi hemma (med näringsriktig Sibyllamat i magarna.) Helt färdig(a)!

Sådär ja. Nu blev bloggen en klagomur för en liten stund …

Hur som helst. Det viktigaste. Och bästa. Och skönaste! Det är att skruttans lilla goa arm är OK. Ett av armens ben tycktes ha hoppat snett i sitt fäste när hon föll, men sedan hoppat tillbaka själv!

Nu – SOVA!

Godnatt alla fina (och ofina). Kram S

4 reaktioner på ”Eftermiddag på barnakuten”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.