Igår eftermiddag lutade sig treåringen fram emot mig. Hennes ansikte alldeles nära mitt där vi sitter bredvid varandra i soffan. Hon ser oändligt bekymrad ut när hon försöker förklara det hon ser.
– Mamma. Du ä röd däj.
Lilla fingret åker fram. Pekar oroväckande nära.
– Däj bjevi. Inne i ödat… Däj! Du haj ett såj i ödat mamma!!!
Mmmm… Mamma trött. Mamma huvudvärk. Turligt nog har mamma världens finaste och gladaste lilla streptokockunge att vara hemma med. Med knubbiga små armar som ofta vill kramas. En rund och varn liten kind som gärna vill gnosa mot min. När vi ligger där – nära, nära i soffan – och läser bok, så gör det ingenting att mamma är trött, har huvudvärk och ser mer monstruös än flärdfull ut. Mamman har turen att ha fått världens finaste ungar. Och det betyder mer än något annat!