Arg mamma!

Dumma pinne säger 2-åringen och dumma kommungubbar säger hennes mamma! Hur kan man placera en spetsig tomtgränspinne mitt på gräsmattan hos en barnfamilj!? (Från början var den spetsigare än på den här bilden – sambon bröt direkt bort det vassaste.)

Givetvis springer dottern rakt mot den för att undersöka vad det är för ny spännande pryl – och snubblar. Vi hör ett illvrål följt av tokgråt och blir såklart livrädda när vi ser henne hålla för ögat. De bilder man får på näthinnan – innan man får bort det små händerna från ögat och ser hur det gått – är inte att leka med…

Jag blir ju sällan särskilt arg, men sånt här gör mig vansinnig! Nu gick det bra, men hade den träffat en centimeter längre upp kunde hon ju förlorat synen!

Livet i bild för en sexåring?

Jag verkar kanske lite överdrivet exalterad över alla dessa teckningar, men jag tycker verkligen de är så livfulla och härliga! Det är liv och rörelse – hundar, korvar och coola kläder. Den lilla flickan i första bilden sträcker fram korven ”så det blir en närbild”. Och i den sista bilden håller tjejen en blom-bok bakom ryggen 🙂

Jag blir glad av dem och då kanske någon annan, som ser dem här, också blir det!

Brev till bästis

Bästisen blev sjuk och missade besöket på Gröna Lund i söndags :-(. Vi får göra om det snart!
”Hej T. Jag längtar efter när du och jag får åka till Gröna Lund” 🙂

Poolbar

Dottern har suttit i en poolbar en gång för drygt ett år sedan i Thaliand. Tydligen ett bestående minne, för i förrgår ritade hon den här teckningen. Tjejerna på bilden sitter i poolen med varsitt glas juice och varsitt fruktfat.

Jag har närt en livsnjutare vid min barm?!

Lavendeläng

Kanske inte riktigt… Men det ska i alla fall bli en härlig lavendelrabatt! Och det ska lukta fantastiskt och så ska där virvla omkring en massa fjärilar i regnbågens alla färger som vi kan njuta av när vi dricker morgonkaffe i sommarsolen 🙂

Jag har precis utvecklat ett trädgårds- och växtintresse, och det är så roligt! Jag insåg i förra veckan att det bästa var att (efter fyra år i huset) gräva upp hela landet som den förra ägaren odlat fram (under drygt 50 år…) och starta på nytt. Befriande. Men samtidigt har jag lite dåligt samvete gentemot E (en mycket trädgårdsintresserad och kunnig man), som bodde här i så många år och som avslutade sina dagar just i trädgården om jag förstått det rätt. Men det blir väldigt fint nu också. Och Es vackra klätterros består!

Förutom lavendel har vi planterat några veronicor, tre pioner och två dvärgsyrener. I den blå krukan ståtar ett litet lavendelträd, i den gröna kravlar sig en obestämbar växt upp… Några små skott blev kvar i den krukan sedan vi blev tvugna att göra oss av med ett stackars citronträd som inte klarat den bistra vintern… Vekt träd kan man tycka! Nu är det spännande att se vad som växer upp. Möjligen något tjusigt ogräs. I den bruna krukan har ett par luktärter precis sett dagens ljus!

Soffrep hos Stefan

Igår kväll soffrepade vi hemma hos Stefan och då lyckades jag fånga fyra sjundedelar av Funk Soulution på bild!

Det var längesedan vi repade hemma hon någon av oss, och än en gång slås vi av hur nyttigt det är att ta ner det hela ordentligt. Att höra varandra riktigt bra och slipa på skavanker. Sätta körer, intron och slut. (Ingen sitter för övrigt i någon soffa, men det känns lite mer avslappnat än i replokalen – ”soffigt” liksom).

Ikväll är vi tillbaka i vår lagom sunkiga och öronbedövande Bagis-källare igen. Genrep inför en spelning någonstans på Drottningholm på lördag. Kul!

Peter
StefanHasseLinus

Kärlek

Mina första minnen av att vara kär är från då jag var 9-10 år. Jag minns fina ögon, blyga blickar och fnitter. Jag minns klassfester med revbensspjäll, läsk och popcorn. Jag minns spända tryckare med kortare killar (jag var rätt lång) vars hår luktade gott och kittlade i näsan. Jag minns pirret, jag minns fråga chans och jag minns känslan av något nytt. Något spännande.

Vi bytte partners rätt friskt. Var liksom kära i flera samtidigt och hängde inte läpp särskilt länge när någon gjorde slut. Frågade istället på någon annan. Och att vara ihop gjorde ingen större skillnad mot att vara som vanligt med varandra – klasskompisar eller kompisar helt enkelt. Kanske höll man handen någon gång…

På högstadiet blev man mer kär i en person i taget. Jag var (mer eller mindre) kär i samma kille hela högstadiet. Jag var så kär! Han var blyg, snäll och rolig. Vi pussades på en fest. Det var STORT. Oförglömligt. Jag tror att vi var ihop ett tag. Allt flöt liksom litegrann, men jag minns att jag blev ledsen när han blev ihop med en annan.

Min dotter är bara sex år och ohjälpligt kär sedan något halvår tillbaka. Jag har försökt tona ner det hela. Jag har sagt att det viktigaste är ju att man är kompisar och har kul. Att man leker bra ihop.

Men för henne handlar det om kärlek. Verklig kärlek. Hennes hjärta ”slår så det nästan känns utanpå kroppen” och hon ”blir alldeles varm när han är i närheten” 🙂 Hon har skrivit kärleksbrev och gett honom ett glänsande rött hjärta (julgranspynt). Rodnande har han emottagit hennes ömhetsbetygelser. Första gången hon berättade att hon var kär i honom svarade han. ”Säg aldig mer sådär!”

Med hängande huvud har hon då och då konstaterat att han inte är kär tillbaka. Han verkar vara kär i någon annan. Men dysterheten har alltid varit kortvarig. Hennes kärlek har bestått.

En dag i våras kom hon hem från dagis med ett litet ljusblått kärleksbrev. Från Honom. Några dagar senare sätter de sig i en buske och ”pratar om sin kärlek” och han säger att han kanske vill pussas. DET tycker hon verkar äckligt!

Så igår på tunnelbanan på väg från Gröna Lund berättar hon plötsligt:
– Nu har vi pussats.
– Oj då! Närdå?
– I onsdags. I gosedjurs-korgen.
– Nämen jaha. På kinden eller munnen eller…?
– Såhär.
Hon pekar på läppen och smackar till lite.
– Jaha. Oj. Hur kändes det då?
– Det var skönt att få det gjort.
(!)
– Mmhmm! Var det han eller du som ville pussas?
– Han gör som jag säger.
🙂